fredag 30 december 2011

Min egen årskrönika

2011 närmar sig slutet och på TV visas årskrönikor och året med Kungafamiljen. Året hos Eriksson/Persson har inte inneburit några mediedrev eller skandaler men en massa annat har hänt under året som jag tänkte sammanfatta....

Barnen är såklart det viktigaste i mitt liv! De har hunnit fylla 13 och 9 år och börjar bli riktigt stora. De fortsätter göra sin mamma (och pappa) stolta och denna bild är tagen på kusin Sixtens dop i februari. Att barnen bara bor hos mig varannan vecka har kommit ikapp mig lite och under året har det känts tungt och tomt ibland, att missa så mycket tid med dem. Men när de bor här är vi tillsammans så mycket vi kan och jag är världens lyckligaste mamma!

Rom fick jag möjligheten att besöka i våras tillsammans med och tack vare min älskade Henrik. Som julklapp och 40-årspresent bjöd han mig dit och det kändes lyxigt overkligt när det gick upp för mig att vi skulle åka.

Romantik och kärlek passar bra i Italien så en tid innan vi åkte så beställdes ringar och vi passade på att manifestera vår kärlek genom att förlova oss. Detta gjorde vi på Spanska Trappan i Rom och sen firades det kvällen och natten lång. Det var en alldeles underbar resa!



2011-04-30 TJOHO!40 år var det också dags att fylla under året och jag velade fram och tillbaka om jag skulle bjuda till fest eller fira i stillsamhet... Jag bestämde mig för att jag varken har råd eller ork att ställa till med party men antydde samtidigt att jag gärna blev överraskad...vilket min syster, bror, mamma & pappa tog fasta på. I nästan 3 månader skickade de anonyma och kluriga meddelande och i juni fick jag äntligen veta vad som skulle ske och vem som stod bakom.

Det blev en mysig söndag för oss fem på The Lodge med spa och god amerikansk brunch. Och förhoppningsvis början på en ny tradition där vi fem träffas själv och umgås utan barn och respektive. Det var väldigt uppskattat! Ni betyder väldigt mycket för mig! Jag vet att ni alltid finns där för mig!




Sen var det dags för den riktiga födelsedagen och den ville jag tillbringa på Österlen med alla mina tre älskade grabbar. Stenshuvud, Café Annorlunda, Kronovalls slott, stranden och soligt väder blev det och vi hade en alldeles underbar dag tillsammans.



En annan oförglömlig händelse var när jag och Max campade i samband med Felix fotbollscup i Bromölla. Vi sov i tält, vilket innebar en natt då vi knappt kunde sova, och en påföljande natt då vi flyttade in i bilen halvfyra på natten då det regnade in i tältet. Tredje natten gillt sov vi dock ganska bra! Nästa år blir det stuga!Mycket fotboll blev det på sommaren då Max också spelade cup i Danmark. Ett härligt gäng som verkar ha kul tillsammans, och vi föräldrar har trevligt bredvid plan. Under året har Felix spelat mer och mer innebandy så under senhösten och vintern har fotbollen fått vila. Med pappa som tränare och stort intresse för Falcons, så är det där han tillbringar ett par kvällar i veckan. Enligt honom ska fotboll bara spelas utomhus!Jobbet har rullat på. Utbildningen jag gick under förra läsåret gav mig blodad tand och i vår väntar en ny distansutbildning på Malmö Högskola. Jag är glad för att ha ett arbete som jag med glädje går till och trivs bra med. Barnen ger mig så mycket glädje tillbaka och det är en förmån att få vara en viktig del i deras liv och utveckling.




Hälsan har fortsatt vara lite varierande, men i huvudsak har magen blivit bättre och bättre. Även om jag nu precis haft känningar av gallbesvären någon vecka, men då var det fyra månader sedan förra gången. Livet har gått upp och ner under året och i höst har jag haft en tung period, då jag saknat barnen mycket, känt mig ensam och dessutom haft strul med min medicinering innan jag hittade rätt dos igen. Nu känner jag mig mer i balans igen och jag ser framemot ett år som ska bli ännu bättre.


Vänner är viktigt, men jag är typen som hellre har några få riktigt nära och trofasta vänner, än en hel hop med bekanta som man ska hinna umgås med. Ni som tillhör min trogna skara vet vem ni är, och hur mycket ni betyder för mig. Det är ni som hängt med sedan barndomens gata och det är ni som tillkommit på olika vis under mina 40 år. Ingen nämnd och ingen glömd, men utan er hade jag varit väldigt halv.


Mamma & Pappa är mina räddare i nöden många gånger och finns där alltid. Oavsett om det gäller barnvakt, råd och stöd, pensionssparar-råd, sällskap, tvätt-hjälp, eller "för mycket månad kvar i slutet av pengarna-hjälp" och när jag mår dåligt finns de alltid där med sin kärlek, omtanke och omsorg! Utan er hade mitt liv varit så mycket krångligare!


Henrik...vad ska jag säga... The love of my life! Mannen i mitt liv! Du vet vad du betyder!


Nu avslutar jag med att önska alla mina blogg-läsare ett gott slut på 2011 och hälsar 2012 välkommet! Jag tror jag är redo! Redo för ett nytt år, med nya mål och nya utmaningar! Och en massa massa kärlek!


Var rädda om er!

Kram!

tisdag 27 december 2011

...och nu är julen över...

Vet inte varför men har saknat inspiration att blogga på sistone... Har dock något att erkänna....minns ni mitt blogginlägg om att jag skulle ha Facebook-detox, mina åsikter om att jag (och andra) skrev så mycket ointressant på fb och att jag var trött på det???
Nu kommer min bikt: jag saknade det, jag är tillbaka igen med besked och jag gillar det! Mycket tack vare (eller pga.) min nya mobiltelefon som helt plötsligt gjorde allt ännu mer lätt-tillgängligt. Fri surf och jag kan kolla fb när som helst utan att behöva logga in och klydda en massa...

Dessutom är det så att det finns en massa människor som jag saknade när jag försökte hålla mig ifrån fb...jag saknade alla roliga diskussioner, alla kluriga frågor, middagstips, roliga historier och annat som jag kan läsa på fb. Sen fanns det en del som jag inte saknade ett dugg...så jag försökte göra något åt det istället. Typ rensade bland energitjuvar (som jag också skrivit om tidigare). Det måste bli plus på energikontot för att jag ska må bra. Blir det för mycket minus gång på gång, då är det ofta ett tecken på att man klarar sig utan...utan personen, händelsen, företeelsen, känslan eller vad det nu är.

Vissa som jag blivit "fb-vän" med men sen aldrig har någon kommunikation med, tog jag bort. Vissa som jag hade kommunikation med som inte gav något, tog jag bort.
Vissa som bara spred negativ energi, tog jag bort.
Kanske kommer fler rensningar att göras, jag kom inte igenom hela listan...

Men det finns också så många kul och bra saker med fb. Idag tjänade jag en hundring genom att sälja Felix gamla bältesstol till bilen, efter att ha läst en efterlysning om det på fb. BRA!

Förutom dessa tankar så kan jag dela med mig att jag har haft en jättehärlig julhelg med mina älskade grabbar hos mig. Magen mådde bättre lagom till jul, även om jag känner lite biverkningar fortfarande. Mysig julafton hos lillasyster, tillsammans med föräldrar och storebror och alla tillhörande barn. Precis som det ska va!

Nu är det tv-soffan som kallar. Skriver mer en annan dag!
Kram på er!

torsdag 22 december 2011

Julen närmar sig...

...med stormsteg!

Jag som normalt brukar tycka julförberedelserna är det mysigaste, har fått tillbringa de senaste dagarna liggande, vilande och smärtstillande istället...

Men på något vis så känner jag mig ändå nöjd och tillfreds. Ingen stress över julen utan bara över att jag vill bli frisk. Men samtidigt är jag tacksam och glad över att gallanfallet som jag lider av nu, är det första sedan augusti, alltså FYRA månader!!! Det känns skönt att jag kan glädjas över det istället för att tryckas ner av sjukdomen. Innan magen började strula var jag rejält förkyld, men det har blivit bättre. Oavsett så blir det julafton om två dagar och jag är nästan helt redo för det.

Jag har lite mat som ska lagas och tas med till Tina & Martin där vi ska fira julafton, men skulle jag inte klara av det imorgon, så finns det färdiga varianter i affärerna så då får det bli så... Städningen här hemma är också något eftersatt, men samma sak där...jaja det går inte att köpa i affären, men det får bli som det blir. På julaftons förmiddag när barnen kommer hit, ska jag lägga energin på att ha en mysig jul tillsammans med dem, oavsett om jag orkat städa eller ej!


Och imorgonkväll (lillejul) kommer Henrik efter jobb så i julhelgen kommer jag ha alla mina älskade pojkar runt omkring mig! Så bra som det kan bli!!!


ÖNSKAR ER ALLA EN RIKTIGT SKÖN JUL!


Kram!

måndag 12 december 2011

Granen står så grön och grann i stugan....

Alla har vi våra egna traditioner kring julen och i år har jag precis skapat en ny! Den innebär att plastgranen vi precis skaffat oss, har kommit på plats redan till Lucia och på så sätt kan vi njuta av den längre innan jul och när julen är över kan den packas ihop precis när som helst. Felix orkade dessutom hjälpa till att klä den i år eftersom detta var första granen att klä...inte som nåt år då han klädde hos mormor & morfar, pappa och sen sist kom hit och inte alls ville hjälpa till...



söndag 4 december 2011

Julgran blev det!!!

Jodå, efter noga övervägande (och ni som känner mig noga vet att jag tänker mycket...) så blev det ett inköp gjort igår. En tur till Väla för att barnen skulle handla julklappar till mig och jag letade febrilt efter plastgran. Clas Ohlsson trodde jag starkt på men nä, inga snygga där (eller egentligen hann jag inte kolla så noga för Felix behövde gå på toa...). Sen blev det en tur till Rusta (då hade barnen nått stadiet "VI VILL HEM NUUUU!!!!") men inte heller där fanns det någon snygg. Så stället jag hela tiden tänkt att "de måste ha en snygg", fick ett besök på hemvägen. Plantagen i Rydebäck! Då var barnen helt trötta på mig och valde att sitta kvar i bilen, jag sprang från bilen till växthuset i ösregn 20 minuter före stängning och DÄR fanns den!!! Jag blev stormförtjust direkt! Ska erkänna att jag var väldigt skeptisk till priset först, men de som kostade hälften var inte ens hälften så snygga! Och en snabb överslagsräkning avgjorde! Denna skulle ha betalt sig på max 3 år jämfört med att köpa en "riktig" varje år. När jag skulle hämta den på hyllan hittade jag dock en skylt som talade om att den var nersatt med 200 kr t.o.m. idag! Ibland är det bara meningen! Nu återstår bara att se om den blir lika snygg i vårt vardagsrum... (Bilden är hämtad från www.plantagen.se)

torsdag 1 december 2011

Här är jag - med nya reflektioner

Längesen jag orkade skriva något här... Haft en tuff period då jag inte mått så bra men nu känns det som om det börjar rätta till sig med medicinering och annat - i alla fall på den psykiska biten.

Just nu är det förkylningstider här hemma så både jag och Max är hemma. Felix börjar bli hes så det kanske kommer där också...?

Men...som "någon" brukar säga: "Det blir kväll i kväll också" =)

Inte nog med det, det blir snart jul också...adventsljusstakar och adventsstjärnor kom något motvilligt upp i helgen...det känns som man bör städa innan och det var väl just det som var motvilligt...när stakar och stjärnor väl var på plats så är det ju ljuvligt. Resten av julförberedelserna ligger jag lågt med, förhandling pågår just nu i familjen om huruvida vi ska ha julgran eller ej. Och om vi SKA - ska den vara en naturgran eller plastgran. Måhända är jag pessimistisk när jag redan nu suckar över arbetet med att klippa ner en torr, barrande, stickande gran med en halvslö sekatör och försöka få alla bitarna i en svart sopsäck av plast utan att säcken rivs sönder. Att den är barrande och stickande hänger såklart ihop med att jag efter de första två dagarna med julgranen på plats, helt förtränger behovet av att granen behöver vatten. Detta har alltså fått MIG att tänka tanken att skippa julgran helt och hållet...alltså HALLÅÅÅÅÅ!!!

Minns tiden då jag fick förhandla med ex-maken om julgranen. Jag var självklart för och han emot. Vi bestämde då vi flyttade ihop att bestämma varannan jul...alltså hade vi julgran första året och jag var säker på att kunna övertala honom under kommande 12 månader att ha det även andra året(julen 1992). Jag lyckades inte...han fick bestämma...men då ryckte min privata julgransleverantör (läs: pappa) ut och sa "Klart att tösen ska ha en gran"...och vips så var den på plats. Och inte kunde den trevlige svärsonen säga emot =)

När Max var 10 månader och skulle vara med om julen första gången, insåg vi dock att det inte var någon bra ålder att konfronteras med en julgran inomhus. Max hade precis börjat resa sig mot möbler och vi såg framför oss hur han skulle ta stöd mot en vinglig klen gren, samtidigt som han speglade sig i en röd julgranskula, och få hela härligheten över sig. Alltså blev det en liten utegran med belysning den julen.

När Felix var nyss fyllda 1 år var dikussionen densamma...inte lämpligt att ha en gran inne då...så bestämdes, varpå pappan i familjen åkte på tjänsteresa till Göteborg. På kvällen ringde han hem och pratade med Max som förvånade pappan genom att vara uppe och svara i telefon ovanligt sent. "Ja, för vi klär granen! Så går det när man åker till Göteborg" svarade en kavat 5½-åring sin pappa i luren... Ja, vad gör man inte för sina barn (så tänkte julgransleverantören julen 1992 också)...

Nu funderar jag emellertid på det för 10 år sedan otänkbara alternativet PLASTGRAN! Även julgransleverantören med fru (läs: mamma & pappa) tröttnade för ett par år sedan, efter att ha hunnit reklamera och byta ut sin gran 2-3 gånger redan före jul...(ja reklamera EFTER jul är kanske lite ovanligt...) De har en superfin plastgran som enligt hörsägen kläddes redan i eftermiddags. Jag tror det skulle passa mig. Jag gillar förberedelserna inför jul, men när annandagen kommer får julen gärna städas bort. Alltså skulle man kunna klä granen tidigt, utan risk att vattenbehovet förträngs, ha julstämning fram till jul och sen packa ner den i en praktisk förvaringslåda och invänta nästa jul. Helt klart värt att kolla upp i alla fall!

tisdag 22 november 2011

Jag finns, jag lever och jag har inte gett upp bloggen.
Jag orkar bara inte just nu. Återkommer en annan dag =)

KRAM!

söndag 6 november 2011

Söndagstankar

För en vecka sen satt jag precis som nu och summerade helgen och längtade efter att få jobba på måndagen. Väl på jobb kändes det så skönt att va tillbaka efter ca två veckor hemma och jag fick så varmt mottagande av de små barnen och mina kära kollegor A & A. Dagarna rusar på i ett fasligt tempo, mina egna barn hade höstlov och vi hade så sköna kvällar ihop då de kunde va uppe lite längre. Men redan efter ett par dagar kände jag mig helt risig igen...Vaknade med jätteont i halsen och rejäl huvudvärk på torsdagen och det var bara till att stanna hemma i sängen. IGEN! Skit också! Dessutom var Felix också rejält förkyld så det kändes inte helt oväntat, men jag trodde jag haft min beskärda del av ohälsa på ett tag.

Och som jag skrev tidigare; när kroppen är ur form så blir själen det också... Jag har varit obeskrivligt trött, känt mig alldeles urlakad i både kropp och själ och på fredagen fick jag nästan panik igen...jag ringde vårdcentralen och fick en telefontid i kommande vecka med min läkare. Dessutom kom sköterskan och jag överens om att jag kunde ta en lugnande medicin som jag hade hemma sen tidigare, för att hålla panikattackerna i schack. Antagligen beror alltihop på min dosökning av min antidepressiva medicin. Precis som när man börjar ta den så kan man även när man ökar dosen, få en period då man mår sämre innan serotoninnivån stabiliseras. Jag hoppas verkligen att det är anledningen. När jag tagit den lugnande tabletten så däcka jag totalt, det snurrade i huvudet och efter att barnen åkt till sin pappa så sov jag 4½ timme i soffan, hela eftermiddagen med andra ord! När jag vaknade kände jag mig helt groggy, men på nåt vis var det som det ändå hjälpte. Naturligtvis fick jag svårt att sova på natten, men jag visste ju varför.

Hela fredagen funderade jag på om jag skulle följa med Henrik till Linköping som planerat, där det var den årliga stora Jysk-festen. Jag hade verkligen sett fram emot den här Galafesten, köpt ny klänning, bokat tåg och längtat efter hotellfrukost =) Förkylningen kändes mycket bättre på fredagen så jag bestämde mig för att följa med. Min mentala hälsa blir inte bättre för att jag ställer in och sitter hemma ensam och deppar, så jag bestämde mig för att följa med men att själv bestämma hur mycket jag orkade. Så t.ex. när de andra tog en längre tur på stan efter vi checkat in på hotellet, så gick jag hem och la mig en stund. Jag tog det nog lugnast av alla på kvällen trots att det verkligen inte snålas på dryck på de här festerna, men insåg gladeligen att jag inte ville va bakis idag. Klokt tänkt! Mycket klokt t.o.m.! En massa trevliga människor, god mat, Magnus Hedman som DJ (men bättre som målvakt), Lasse Kronér som konfrencier och som kvällens hemliga stjärna ingen mindre än:

SEPTEMBER

Vilken stjärna, vilken röst och vilken utstrålning! Hennes 30-40 min på scen var absolut kvällens höjdpunkt. Sen var det skönt att komma tillbaka till hotellet i hyfsad tid och vakna pigg (jag iaf!) och hungrig och hugga in på den goda hotellfrukosten. Tåg hem igen och ikväll middag och umgänge hos mamma & pappa.


Och imorgon ska jag jobba igen!!! Och hålla tummarna för att ohälsan håller sig borta läääänge nu!


Hoppas ni som läser mår bra och får en bra vecka! Kram!




söndag 30 oktober 2011

Felix 9-årskalas



Den 12 november fyller Felix 9 år men eftersom han och Max är hos sin pappa då så fick vi fira det här igår. Mormor & morfar, min syster Tina med familj och min bror Richard med fru och barnbarn, samt jag, pojkarna och Henrik var här. Som vanligt när barn ska ha kalas så kan tiden aldrig gå fort nog, men när det äntligen närmade sig hade Felix klätt sig såhär snyggt och var riktigt glad och förväntansfull =)

Max tog direkt hand om minstinkusinen Sixten:


Tina med familj var först på plats med presenten som blev använd direkt! Kan ni fatta att hon har sytt denna själv...??? Gissa om Felix var nöjd med sin s.k. "Onepiece":
Efter mat blev det lek; Felix bjöd in sina småkusiner och små kusinbarn på sitt rum där alla roade sig med Kaplastavar bl.a. Minstingen Sixten kröp efter och ville också vara med:

Min älskade Henrik med min älskade mamma:

Jag och min älskade pappa:


Överraskade Felix med en favvo-tårta:


Men vad hjälpte det??? Han ville bara ha kladdkaka:Lycklig:


Felix har fotat sin mamma:

Förutom mysdressen fick Felix också pengar som han önskat sig. Han sparar till Nintendo DS eller en iPod. Här räknar han medan kusinerna övervakar:


Sen var det dags för godis, eller som Melker sa:

"Jag får äta lördagsgodis, men vad ska NI ha???"

Sen blev det lite grabbmys i soffan när Felix fick sortera och visa sina nya fotbollskort:


TACK ALLA SOM VAR MED OCH GJORDE FELIX KALAS TILL EN TREVLIG KVÄLL!

fredag 28 oktober 2011

Ännu bättre!

Efter en jobbig natt vaknade jag framåt förmiddagen och kände mig positiv till det mesta. Kunde inte somna igår, låg och läste länge och sen väckte boken en massa tankar. Om hur mycket jag har att vara tacksam för, hur lycklig jag är med Henrik bl.a.!

Nu har Felix kommit hem och Max är snart på väg. Härligt! Denna vecka blev det bara 3 nätter ensam utan barnen, det gillar jag. Att de kommer hit redan idag beror på att vi bytt med nästa helg. Då ska de vara hos pappa från fredag eftersom vi ska bort över helgen med Henriks jobb. Det ska bli kul att komma iväg, bo på hotell, gå på fest...kan behöva lite fest och flärd i tillvaron ibland. Så idag färgade jag håret =)

Felix fyller 9 år om två veckor och då är han hos pappa. Därför får vi fira det här redan imorgon med min del av släkten. Ska bli härligt att ha både föräldrar och syskon här samtidigt. Felix har beställt lasagne och sen blir det en tårta som jag inte kan avslöja nåt om än...han ska bli överraskad. Igår fick jag ju hjälp av mamma & pappa att handla och barnen är duktiga på att hjälpa till här hemma så det ska nog gå bra med resten av förberedelserna också. Trots en trött mamma...

Nu: mellanmålsdags!
Kram på er, med önskan om en skön helg!

torsdag 27 oktober 2011

Det ljusnar i höstmörkret

Jag kände direkt när jag vaknade idag att det hänt något med mig. När jag såg mig i spegeln kunde jag se ett leende som jag inte sett på flera dagar. När mamma & pappa kom hit med mat de varit och handlat till mig, tyckte även de att jag såg gladare och piggare ut. Ni anar inte hur skönt det är att känna den skillnaden. Jag är så glad att jag gjort något åt mitt mående och att det fått effekt.


Jag var på Vårdcentralen igår och träffade en jättebra kvinnlig läkare. Fick förtroende för henne direkt. Fick berätta lite sammanfattande om min sjukdomshistoria och vi diskuterade olika medicinnivåer. Summan av besöket blev att jag kände mig förstådd och tagen på allvar. Hon tyckte jag skulle vila hemma veckan ut. Jag fick utskriven en ny starkare hostmedicin (blir jättesnurrig av den, men jisses vad effektiv den är mot hostan!) samt ytterligare en höjning av dosen antidepressiv medicin. Precis som jag skrivit om tidigare så nämnde även läkaren att risken för återfall ökar ju fler depressiva perioder man haft. Desto viktigare att höja dosen och få en lång sammanhängande period då jag hamnar på en stabil och harmonisk nivå. Idag är det elfte dagen sen jag höjde dosen från 10 till 20 mg/dag. Och igår höjde jag ytterligare till 40 mg. Idag känns det som sagt lite lättare allting.


Jag vågar inte riktigt ropa hej än, jag är inte helt uppe på min "normala" nivå där jag mår som bäst, men jag mår mycket bättre idag än igår. Delvis tack vara vännen S som muntrade upp mig med lite snack och sällskap igår kväll! Att få lunch- och fikasällskap av äldsta sonen som jag fick idag är minsann också en bra medicin. De har "Allaktivitetsdag" och han tillbringade förmiddagen på badet och eftermiddagen med pingis i Idrottshallen, så det blev både lunch och eftermiddagsfika här hos mig. Det gjorde gott! Att fika var också gott! Fattiga riddare a ´la Farmor Anna är aldrig fel =)


Imorgon kommer barnen hit igen för att vara här en vecka. Vi har bytt lite dagar pga. olika andra händelser, så på lördag ska Felix ha sitt 9-årskalas här hemma för släkten Eriksson. Som han har längtat! Tack mamma & pappa för hjälpen med handling och annat. Ni är bäst!

måndag 24 oktober 2011

Trött på...

...att hosta
...att vara hemma
...att vara hes
...att ha ont i bröstet
...att sova dåligt

Och trött på att vara trött!

Det är väl så...när kroppen är nere så drabbas den lättare av en massa ont...är jag fysiskt utmattade pga sjukdom så blir jag lättare påverkad mentalt. Är jag mentalt svag så drabbas kroppen lättare av en massa sjukdomar. Det är väl det där med att kropp och själ hör ihop...

Den senaste veckan har jag både haft ont i gallvägarna till och från, men det som varit värst är en envist ihållande hosta. Att alltid ha hostmedicin hemma borde vara en mänsklig rättighet...i ett par veckor klarade jag mig med receptfria Noskapin men i onsdags gick det inte längre. Då fick jag en akututryckning av mamma som kom med Coccilana Etyfin = den bästa hostmedicinen nånsin! MEN...vanlig biverkning är gallkramper....alltså inte så lämplig för denna kroppen... Vågade ta den en natt sen fick jag besöka Vårdcentralen i torsdags. Träffade en trevlig doktor som lyssnade, tog prover och konstaterade Luftrörskatarr, skrev ut Mollipect (som möjligtvis är den nästbästa men inte i närheten av CE...). Sedan dess har jag hostat, vilat, läst, hostat, kollat tv, vilat, läst, hostat, kollat tv, hostat, osv....

I helgen gav jag mig ut lite för att kolla på Felix när han spelade fotboll och innebandy. Efteråt var jag helt slut, trots att det inte var jag som ansträngde mig. Känns som luftrören är tunna som sugrör emellanåt... Nattsömnen blir sådär eftersom hostan lätt blir värre när jag ligger ner och när jag blir varm.

Idag är jag hemma från jobb precis som jag varit sedan i tisdags. Trodde verkligen jag skulle bli frisk över helgen, men känns ingen skillnad jämfört med i fredags, tråkigt nog! Men kroppen visar tydligt vad den behöver: VILA!

Har läst ett par av Mari Ljungstedts Gotlands-deckare som legat på vänt. Dom gillar jag! Nu har jag lånat några nya böcker på biblioteket som jag tänkte ge mig an. Återkommer med recension när jag vet om de är något att rekommendera.

Kram på er så länge!

fredag 21 oktober 2011

600

...så många inlägg har jag skrivit på min blogg sedan starten i december 2008...det är mycket som har hänt sedan dess och ibland går jag tillbaka och läser....ibland tänker jag "Varför skrev jag detta?" men för det mesta är jag nöjd och tillfreds.

Ännu mer nöjd och tillfreds blir jag när jag får så mycket positiv respons som jag fått på mitt senaste inlägg om "Ett halvt liv"... De flesta som kommenterat det på olika vis är själv i samma situation, men även några andra har kommenterat. Jag vet inte hur mycket man som utomstående förstår av detta. Innan jag själv skildes hade jag inga tankar på hur jobbigt det måste vara att ha barnen hos sig på halvtid, och framför allt hur jobbigt det måste va för barnen. Ibland när jag diskuterar det med andra som lever i en "hel familj" så kan jag få kommentarer som att "Men när du inte har barnen så kan du ju göra vad du vill"...men det är ju så fel...när barnen är hos sin pappa kan jag inte alls göra vad jag vill, eftersom det jag vill är att vara med barnen. Förstår ni?

Mina älskade pojkar sommaren 2003


Att ha "mycket tid" innebär inte automatiskt att man mår bra. För min egen del är det nog precis tvärtom. Det är när livet rullar på i lagom raskt tempo som jag mår som bäst. När jag får för mycket tid att grubbla, det är då ångest och negativa tankar kommer, det är då ensamheten känns som värst och det är då jag påminns om det mörka hål jag befunnit mig i under längre perioder tidigare i mitt liv.


Hålet var som mörkast och djupast 2005, då jag först blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag fattade ingenting, men jag var livrädd. Livrädd för alla symtomen som gjorde att jag inte kände igen mig själv; jag stängde in mig och rullade ner persienner, undvek att gå till affären på tider då jag kunde träffa någon jag kände, kände sällan glädje, var obeskrivligt trött och led ändå av sömnproblem, oförmåga att ta itu med vardagssysslor, koncentrationssvårigheter, panikattacker med hjärtklappning, andnöd, skakningar och yrsel.

Men jag sökte hjälp och fick hjälp! Jag hade en underbar samtalsterapeut som hjälpte mig igenom dessa första hemska månader och år. När det inte enbart hjälpte fick jag även medicinering. Först insomningshjälp och sedan antidepressiv medicin. Det är snart 6 år sen. Jag tar fortfarande dagligen medicinen.

Enligt sjukvårdsrådgivningens sida http://www.1177.se/ insjuknar omkring 40 % av alla kvinnor någon gång i depression som kräver medicinsk behandling. Däremot är det långt ifrån alla som söker hjälp. På samma sida kan man läsa:


"Nästan nio av tio blir botade från sin depression om behandlingen består av både antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Drygt hälften av dem som drabbats av en depression en gång i livet insjuknar på nytt. För dem som haft två eller flera depressiva episoder ökar risken för återfall mellan 75 och 90 %. För omkring 10-15 % av dem som haft depression flera gånger kan den bli långvarig. Det innebär att man aldrig blir riktigt bra mellan de svårare depressiva perioderna, men man kan arbeta och leva ett ganska bra liv ändå."



Det kan verka nedslående att läsa denna statistik men för mig är det mer en tröst. Jag ser att jag inte är ensam, jag VET att jag inte är ensam. Jag är förberedd på att jag tillhör den del av befolkningen som får återfall, men jag känner mig för det mesta mer trygg i den vetskapen nu. Jag känner tidigare igen tecknen, jag vet att jag behöver söka hjälp och jag drar mig inte för att göra det. Och jag pratar! Genom åren har jag talat med olika terapeuter, psykologer, kuratorer, läkare, och dessutom alla vänner, familj och arbetskamrater som lyssnat, stöttat och funnits tillhands. Men det är inte lätt.

Jag minns ett läkarbesök på min närliggande vårdcentral för ca två år sen. Jag hade sökt för att jag behövde hjälp, kände att det mörka hålet närmade sig och jag visste vad som behövdes...min medicinering hade minskats och det funkade inte. Jag var övertrött, sönderstressad och full av ångest. När jag tog läkaren i hand inne på hans besöksrum, hälsade han med orden "Men du ser ju pigg och fräsch ut, du kan väl inte va så sjuk"...... Det är då jag blir så ledsen och besviken...för om inte läkarna som möter liknande patienter för jämnan, kan visa förståelse, hur ska då denna sjukdom kunna få förståelse bland oss vanliga människor, på arbetsplatser, i skolor och i samhället?



Tänk på att det är en osynlig sjukdom som man inte kan bedöma genom att bara titta på en människa. Det onda sitter på insidan och många är väldigt bra på att dölja det!



I måndags ringde jag Vårdcentralen igen. En kraftig och plötsligt påkommen panikångest drabbade mig under söndagkvällen. Som en blixt från en klar himmel kom yrseln, hjärtklappningen, andnöden då det känns som någon står på mitt bröst, känslan av att "nu är det kört"...jag hann fundera över var psykakuten finns, men tanken på att ringa någon som kunde hjälpa mig dit eller bara hjälpa mig här hemma, var fullkomligt oöverstiglig. Mitt i alltihop vill jag inte be om hjälp.

En halvtimme senare hade attacken klingat av och förnuftet återvänt. I måndags ringde jag vårdcentralen. Ovan nämnda läkare är inte i tjänst. Bemötandet och förståelsen jag fick i telefon var alldeles förträffligt. Det bokades en väl tilltagen tid hos en kvinnlig läkare till nästa vecka och dessutom ringde en psykolog upp mig samma dag. Efter det kändes det lite lugnare. Psykologen gav mig rådet att direkt öka på min dos av antidepressiv medicin. Nu känner jag snart igen mig själv igen. Hoppas jag!

onsdag 19 oktober 2011

Ett halvt liv

Sitter och läser en ny favorittidning YOURlife. Alexandra Pascalidou är ständig krönikör och skriver denna gång om skilsmässor. Med anledning av den nya boken "Happy happy" som kommit ut...en bok där flera kända kvinnor skriver om sin lyckliga skilsmässa. Alexandra har en annan bild av det hela, en bild som jag delar...det handlar om barnen...hon skriver om sin egen skilsmässa såhär:


"Sen dess delar jag min dotter. Jag får njuta av halva hennes liv. Dela hälften av hennes sorger. Smeka bort hälften av hennes smärtor. Vara borta när jag borde vara där. Det känns som ett livstidsstraff. En sorg utan början och slut."

(Alexandra Pascalidou i YOURlife nr.10/2011)

Jag känner igen mig precis i det hon skriver. Men jag är lyckligt lottad trots allt. Barnen har en pappa som är närvarande och vi delar mycket. Men det går inte att komma ifrån - det var inte så här det var tänkt att bli. Jag tänkte mig såklart ett liv där jag varje kväll kunde stoppa om mina pojkar och pussa dem godnatt. Att jag varje morgon skulle vinka av dem på väg till skolan. Att vi inte skulle behöva använda fraser som nu blivit en naturlig del i vårt liv "Är vi hos dig då?", "Har du barnen nu?", "Den har jag hemma hos pappa" osv... Och den mest förhatliga frågan som jag fortfarande får ibland: "Är du barnfri nu?". Jag brukar nuförtiden svara att jag snarare är barnlös... För inte ser jag det som en frihet när jag inte har barnen hos mig, det var ju inte så det var tänkt.
Jag är mamma 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan! De finns i mitt hjärta och i mina tankar oavsett vilket hem de befinner sig i, oavsett vilka sängar de sover i, oavsett vem som lagar deras mat.
De är mina älskade pojkar och jag finns för dem dygnet runt, alltid! De kommer alltid att vara det viktigaste som finns och absolut den bästa medicinen!


Här är lite bilder från våren 2005.

Barnen var så små, undrar hur mycket de förstod och hur de mådde. Egentligen.

Felix 2½ år, försöker få på sig Max fotbollsskor:

Max 7 år, visar stolt upp medalj från fotbollscup i Häljarp:
Max på skolavslutningen 2005, då han slutade f-klassen:

Första dokumentationen av Felix målvaktskarriär. Vår trädgård i Drottningen och med mina gamla beskydd:

(För er som ev. blir förvirrade av detta inlägg vill jag bara förtydliga att jag och barnens pappa är helt överens om att det var bäst för oss båda att skiljas. Det är ingen av oss som längtar tillbaka till den andre. Men sorgen över att det blev så och hur det påverkar barnen är ändå lika stark.)

lördag 15 oktober 2011

Energitjuvar

(Bilden hittade jag på facebook)

Energitjuvar kan te sig på många olika sätt...det kan vara en tanke, en företeelse, en händelse, en person, en vana eller ovana......


I olika perioder i mitt liv har jag försökt göra mig kvitt energitjuvandet. Ibland går det bra - ibland går det sämre... Vissa energitjuvar kan jag inte göra mig kvitt, men JAG kan välja hur jag vill förhålla mig till dem. Tanken att det bara är JAG SJÄLV som kan bestämma hur mycket negativ energi jag ska generera är både lättande och skrämmande. För visst är det så att det inte alltid är så lätt...





tisdag 11 oktober 2011

Höst

Många är vi väl som sörjer lite att sommaren kom, gick och försvann...alltid alldeles för fort. Hösten avlöser utan att fråga oss vad vi tycker...det är bara att gilla läget... Men visst finns det en tjusning även med denna mörka, kalla och ruggiga årstid... Sedan jag skrev sist har i alla fall jag haft en hel del trevliga stunder;

Som anställd i Landskrona stad fick vi för två veckor sen lyssna på en alldeles förträfflig föreläsning med Sara Lund. Sara är egentligen man men har sedan många år levt som transvestit och föreläste bl.a. om allas lika värde, jämlikhet, fick oss att tänka efter både en och två gånger kring våra egna fördomar och föreställningar. Mycket väl värd att lyssna på. Läs mer på www.saralund.se om ni är intresserade.

En fredagkväll i slutet på förra månaden hade jag också en efterlängtad tjejmiddag här hemma, med mina gamla kompisar från högstadiet, Marie, Lotta och Victoria. Hur 8 timmar kan gå så fort som de gjorde denna kväll/natt är helt ofattbart, men GUD så kul vi hade. Jag har lovat att upprepa detta och längtar redan till nästa gång.

Samma helg var jag hos Henrik och bl.a besökte vi Kivik för att titta på Äppletavlan som görs varje år inför Äpplemarknaden. Jag har sett den live en gång innan men denna var mer svårtydd än tidigare. Dock häftigt att se 35000 äpple uppsatta på spik på en stor tavla utomhus. Även det väl värt ett besök.

Hösten innebär ju också att få kura ihop sig i soffan med en filt, varmt te, lite tända ljus osv...och förra veckan passade det bra eftersom jag var rosslig i halsen och hostig. Tack o lov blev det inte något större besvär av det, men Felix fick däremot stanna hemma med magont i fredags. Förutom det är det full rulle med barnens skola, fotboll och numera även innebandy för båda pojkarna. Kul att de hittar något som passar dem.

På mitt jobb är det verkligen också full rulle...det är mycket som händer hela tiden och idag har jag t.ex. varit och blivit examinerad för min PIM-utbildning (Praktisk IT- och Mediakunskap) och blev godkänd...kanske lite inspirerad att fortsätta lite till på egen hand, men inte säkert.

Nu ska jag logga ut härifrån och sätta mig med ett par intressanta tidningar om Förskolan och vårt spännande arbete. Sen blir det väl ett halvt öga på Sveriges match mot Holland senare ikväll... Inga pojkar hemma så det blir ganska tomt...

Ute smattrar regnet på fönsterrutorna och jag kan inte låta bli att tycka att höstkvällarna är ganska avslappnade...att det blir mörkt tidigt gör på något vis att jag går ner i varv tidigare och lättare kommer i säng i tid... (Märks det att jag försöker förlika mig med mörkret...)

Kram på er!

söndag 25 september 2011

Energiboost!

Den senaste tiden har jag varit rejält trött! September har lätt den effekten på mig, då allt dragit igång på allvar med jobb, barnens skola, aktiviteter, mörkret som börjar komma, osv... Energitjuvar kan se olika ut och vara både människor, företeelser och tankar, jag får ständigt påminna mig om att inte lägga alltför mycket energi på detta eller dessa....

Så kom då denna helg, som egentligen känns som den började redan i torsdags! Min vinst utnyttjades; bussresa tor Göteborg, tvårätters middag samt Elvis-föreställningen med Glada Hudik-teatern! Så underbara människor, fantastisk föreställning och så mycket glädje!

Igår fortsatte trevligheterna med att mina allra bästa och äldsta bästisar N & M var här med sina män och barn! Vi firade tre av våra sex barn som fyller år den närmsta tiden, vi åt tacos, snackade, skrattade, åt chokladtårta, snacks och snackade och skrattade ännu mer! Alltid lika kul att ses - ni GER mig så mycket energi kära vänner!!!

Så idag söndag var det familjemiddag hos mamma och pappa, med mina syskon och deras familjer. Tyvärr saknades några men vi hade jättemysigt vi som var där. Pappa firades några dagar försent och som vanligt blev det god mat och även här mycket prat och skratt!

Så jag summerar min energi såhär på söndagkvällen och kan bara säga att mina energidepåer definitivt har fyllts på under helgen!

TACK! alla ni som finns i mitt liv och som betyder så mycket för mig och barnen!

(Henrik däremot, sitter i varma Spanien med sina killkompisar....spelar golf, dricker öl och njuter i värmen skulle jag tro....men jag...jag e´int´bitter....) Saknar dig H =)

söndag 18 september 2011

Mitt andningshål i tillvaron

I mitt liv är Österlen definitivt mitt andningshål. Förutom att mannen jag älskar så mycket finns där, så har jag fått uppleva och se så många underbara och vackra platser under de senaste årens besök där. Idag fick jag uppleva något nytt - nämligen

GLÄDJEKÄLLAN!

(Bilden är lånad från www.sfi.se Svenska filminstitutet)

Rickard Hoberts film från 1993 med samma namn, såg jag på TV för första gången tidigare i år. Göran Stangertz i huvudrollen som bl.a. mister sin mamma vars aska sen förvaras i en vas, som filmen till stor del kretsar kring. Askan töms till sist ut i vattnet vid Glädjekällan, som är pappans hus någonstans på en undanskymd plats på Österlen. Ända sedan vi såg filmen, har Henrik lovat att ta mig med dit, och idag blev det av.

En del av filmen utspelar sig på Kulla, som är en legendarisk dansplats mitt inne i skogen. Välkända dansband spelar där varje söndag på sommaren men jag har aldrig varit där förr. Men idag fick jag se det som jag så väl kände igen från filmen. Det var verkligen ett stycke kulturhistoria som vi mötte där, långt inne i skogen...idag ödsligt tomt, men det såg för övrigt precis ut som i filmen. Det kändes verkligen som om tiden stått still...






Sen körde vi vidare och efter att ha parkerat bilen och gått en bit till fots, igenom en för dagen dimmig bokskog, rejäla backar upp och branta stup ner, så hittade vi till sist platsen som kallas



GLÄDJEKÄLLAN




I filmen finns en vacker sång som ni kan lyssna på här:
http://www.youtube.com/watch?v=Nh15Bdlt3-Y




Tänk er dessutom ett öronbedövande brus från vattnet som forsar.

Ljuvligt!


Österlen på hösten är verkligen vackert!

Österlen på hösten är dessutom ÄPPLEN... på hemvägen stannade vi till på en äppleodling där ägarna själv sålde sina egna äpplen för 5 kr/kilo. Gick det att motstå? Absolut inte!

Det blev päron till barnen, Aroma-äpplen att äta och Röda och Gröna Gravensteiner att göra äpplepaj på!

Mums!

torsdag 15 september 2011

Min fb-detox

Folk nuförtiden kör detox med drycker, tabletter, reningar av olika slag. Jag gör det på mitt sätt...


Ni som känner mig väl vet hur skeptisk jag var till FACEBOOK för några år sen... Jag skapade ett konto, kollade runt, skaffade lite "vänner" och avslutade allt inom någon vecka... Jag tyckte det kändes som ett skrytigt sätt att visa vem som hade flest vänner, jag förstod inte vitsen med varför man skulle dela med sig av en massa där till folk som säkert inte brydde sig så mycket.... Men framför allt insåg jag att det skulle ta tid... Vis av erfarenhet (det fanns ju en tid i mitt liv då jag nät-dejtade och det tog också tid vill jag lova) så visste jag att jag lätt fastnar vid datorn och bara "måste kolla" vad som hänt....





Så gick det ett tag...jag var golfänka under en av Henriks 3½-veckorsresor till Thailand en mörk vinter... "Om jag skulle kolla det där facebook igen då...?" Så ett nytt konto skapades, nya "vänner" addades, nya statusar skrevs och vad hände då? Jag var FAST!!!


Det fanns mycket kul med detta...jag fick kontakt med flera gamla klasskompisar, gamla barndomsvänner, f.d. kollegor, släktingar m.fl. Gamla minnen utbyttes, nya kontakter knöts. Det varade länge, tog många timmar i anspråk och jag insåg att jag verkligen var fast. Det fanns en period då jag t.ex. var ute nånstans i något sammanhang, upplevde något och direkt tänkte: "Det måste jag skriva om/länka foto om på FACEBOOK"





(JA Henrik, om du läser detta, jag vet att du varit skeptisk hela tiden och jag har slagit bort det som att du inte begriper dig på det, men jag erkänner att du haft rätt till viss del...)





Sen hände en del saker som fick mig att tänka om...ibland får man reda på saker som man INTE VILL ha reda på....ibland fick jag reda på saker som gjorde mig arg, ledsen, glad, sårad, kände mig utanför, osv... Ibland skrevs saker som inte vågade sägas "face to face" men gärna "face to book" så att säga....Jag fick nog! Jag ville inte vara en del av detta...





Funderingar startade på att rensa i min s.k. "vänlista" (vilket jag tycker är ett jättelöjligt namn, "kontakter" hade varit mer realistiskt)...vissa på min lista skulle inte ens märka att jag tagit bort dem, andra kanske skulle märka men inte bry sig, men de andra då...de där som jag skulle vilja ta bort men som det kanske skulle bli kompicerat med... Vissa hade jag kunnat förklara för på ett enkelt sätt, t.ex. när jag tänkte mig att inte ha några jobb-föräldrar på listan, det känns ju ganska logiskt. Men andra då...? Hur skulle de relationerna bli i framtiden...? Det kan ju finnas "vänner" på facebook som man har regelbunden kontakt med "in real life" men som man inte vill läsa allt om. Men det finns ju också de som skriver så mycket ointressant som jag faktiskt inte alls är intresserad av att få veta. Jag kan själv vara en av dem. VEM är egentligen intresserad av om jag har bakat fröbröd? VEM är intresserad av om jag har köpt en tröja? (Typ den gamla plågan "Ingen vill veta var du köpt din tröja")





Visst är det fler än jag som tycker många är så jäkla präktiga? De städar, bakar, joggar en mil, snyter sina 3 barn samtidigt som de renoverar köket och planterar blommor i trädgården. Vem hinner och orkar detta? Eller så gnäller de över hur jobbig tillvaron är, hur stressade de är och hur synd det är om dem, men ändå ska de hinna med allt istället för att tagga ner...typ!





JAG VILLE INTE VARA EN AV DESSA SOM JAG SJÄLV RETAR MIG PÅ!





DÄRFÖR bestämde jag mig för att pausa från FACEBOOK. Avgifta mig, använda tiden på vettigare sätt, lägga energin på de vänner som i verkliga livet frågar "Hur har du det?" och menar det. Istället för att läsa de där statusuppdateringarna som bara består av A men inte säger B. Ni vet de där som skriver halva budskapet, för att bli jätteviktiga så att alla ska fråga "Vad är det som hänt???"





JAG HAR SÄKERT SJÄLV VARIT EN AV DEM! Detta är inte ett påhopp på de andra, utan en självrannsakan av mig själv.





Men jag saknar det ibland. Jag saknar att skriva några rader till de där gamla kollegorna, barndomsvännerna eller kusinerna som jag bara har kontakt med på facebook. Därför har jag behållt mitt konto. Jag smyger in där igen, det syns inte om jag är inloggad, jag kan vara en "fluktare", jag kan kolla vad som händer om jag vill, men framför allt kan jag skriva några rader till de jag verkligen vill dela med mig något till, eller till dem som jag verkligen vill veta hur de mår.





Jag säger inte att detta är för evigt, men jag är FACEBOOK-MÄTT just nu. Detta var bara en förklaring... Men egentligen...VEM BRYR SIG...???

http://www.youtube.com/watch?v=FHP_hcvbY9c

söndag 11 september 2011

43000!!!

Såg när jag loggade in här att min blogg haft 43000 besök sedan jag började blogga i december 2008! OJ! Däremot är det inte så många som lämnar något avtryck...min kommentarsfunktion verkar inte funka som den ska - någon som vet vad som felar???

En gästbok finns också, den får ni gärna skriva i, eller skicka ett meddelande eller mail på annat vis.

lördag 3 september 2011

Vänskap



William Shakespeare lär ha sagt:

"En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa"

Idag har jag tillbringat hela dagen i sådant sällskap, med mina allra bästa vänner M & N! Vi har känt varandra i 37 år, vi har delat glada och ledsna stunder, vi har pratat, skrattat, gråtit, festat, pratat, pratat, pratat, pratat, och en massa annat tillsammans, under alla dessa år.

De betyder så mycket för mig!

Jag ser alltid framemot att vi ska ses, och med åren har dessa träffar kommit att betyda alltmer. Under de tuffa åren med sjukdomar, skilsmässa, operationer m.m. har de alltid funnits där för mig. Jag hoppas att de känner likadant, att jag finns där för dem, men det är jag ganska säker på att vi känner alla tre.

Vi brukar säga att vi är som systrar. Vi har lekt sedan vi var 3 respektive 5 år och oj vad vi har bråkat också!

Men vi vet var vi har varann och det är sådana vänner som jag vet att jag skulle kunna ringa mitt i natten om jag skulle behöva.



Med sådana vänner så behövs det inte så många! Men gud vad jag önskar att vi bodde närmre varann! Men idag när vi skildes åt så hade vi redan bokat in TRE nya träffar då vi ska ses! Längtar redan!

N & M: Ni är bäst!

torsdag 1 september 2011

Höstterminen är igång!



(Vacker septemberbild från Brantevik/Grönet 2010)

Så har höstterminens första veckor gått och barnen är igång med både skola och fotbollssäsong. Längtar fasligt mycket efter dem eftersom de varit hos sin pappa ända sedan i lördags. Känns lite konstigt när jag inte alls träffat dem under skolveckan, man tappar liksom kollen på vad som händer i skolan. Men jag ringde och pratade med dem idag och på söndag ses vi äntligen eftersom vi ska på kalas till kusin Melker som fyllt 3 år!
(Björnbär från Brantevik/Grönet september 2010)

På jobbet hade vi terminens första APT (arbetsplatsträff) i tisdagskväll och efter det känns det som om terminen körde igång. Det är mycket spännande på gång inom förskolan och det blir nog en intensiv termin, precis som vanligt. Våra inskolningar är avklarade till tre fjärdedelar och alla de gamla barnen har växt till sig och är charmigare än nånsin. Har sagt det förr och säger det igen; jag tycker verkligen om mitt jobb. Att få följa de här småttingarna från 1 år och se hur de utvecklas och växer är en riktig fröjd. Vår "nya" reviderade läroplan är i bruk på riktigt nu, även om vi jobbat efter den hela året redan. Förutom detta ska vi delta i en del andra spännande projekt och ett av dem "Entris" (= Entreprenöriellt lärande) ska vi få mer info om på tisdag. Nya arbetsgrupper är på gång där jag kommer ha lite extra ansvar för matematikområdet, vilket känns riktigt spännande efter min utbildning förra läsåret. Nya lärarstudenter kommer förhoppningsvis att ha vår förskola som partnerskola och jag hoppas få vara handledare för en av dem, om det kommer tillräckligt många. Känns som ett spännande och intressant sätt att uppdateras kring den nya förskollärarutbildningen som drar igång denna höst. På fredag har vi heldags kompetensutveckling som än så länge är hemlig. Spännande!

Med höstterminen kommer ofta också en vilja att förändra mitt liv...så i morse chockade jag mig själv och alla andra och började dagen på Friskis & Svettis gym kl.7.15! Så fick jag nånstans att duscha också eftersom mitt badrum fortfarande är under renovering...tveksamt tyvärr om det blir klart imorgon innan helgen...men det blir nog fint när det är klart. Tyvärr behövde lite rör dras om vilket gjorde att även hallen påverkades. Så nu har jag ingenstans att ställa min hallbyrå som vi förvarat en massa vantar, mössor etc. i. Nu behöver jag verkligen inspiration för att fixa till hallen också...tacksam för idéer!

Imorgon är det fredag (igen!) och Henrik kommer hit! Det blir en långhelg tillsammans eftersom han inte behöver åka hem förrän på tisdag. På lördag ska vi dock roa oss var för sig, han med golfkompisar på Landskrona Golfklubb och jag i Lund med bästaste vännerna. Men sen ses vi!

(September 2010)

Allt som allt har det varit en riktigt bra vecka, även om jag saknat barnen. Men jag har mått bra, varit i form och haft ett bra "flow". Att må bra uppskattas enormt och att ha varit och tränat två gånger på en vecka är ett gott tecken på det! Hoppas det får fortsätta så ett bra tag nu! Med en intensiv höst framför mig så behövs all energi jag kan få!