...kommer solsken???
Väcktes av Max i morse och ett rejält ihållande regn. Såg sådär jämngrått ut som om det aldrig skulle bli riktigt läge att släcka lamporna inne...men nu är det faktiskt uppehåll, lite blåsigt men nånstans bakom molnen skymtar emellanåt en sol...
Ungefär likadant känns det i min kropp. Sov jättedåligt i natt, antagligen för att jag inte var tillräckligt trött trots att jag la mig sent, hade ju vilat hela dagen om än inte sovit.
Åt frukost med Max sen började jag må illa...jäkla skit! Magen känns svullen och allt följer den vanliga "mallen"...
Sov till och från i soffan i förmiddag och plötsligt var det dags att meddela jobb hur det blir imorgon. Före kl.13 som sagt...och har knappt varit uppe och vaken... Provade att äta lite och det gick bra utan att må illa. Har lite ont bak i ryggen (typ baksidan av levern...???) och är fortfarande trött, men nu hoppas jag att det går över under dagen för nu har jag meddelat att jag ska jobba imorgon...
Det finns så många olika sorters sjukdomar. Ja, nu menar jag inte själva diagnoserna, utan de märks på olika sätt. Någon som fått en cancerdiagnos tycker det känns konstigt, för den finns där men jag känner mig inte sjuk. En annan känner sig först sjuk och sen upptäcks sjukdomen. När jag fick diagnosen deppression var det jobbigt för att den fanns och påverkade mig hela tiden men syntes inte utåt. Den här knepiga sjukdomen som jag har mer eller mindre alltid (har inte ens ett namn på den) syns ju inte heller utåt, den dyker upp ibland och slår undan fötterna på mig, men sen försvinner den och allt rullar på som vanligt. Ibland tänker jag att det varit så mycket enklare med ett brutet ben! Det blir så konkret och alla förstår att man inte kan gå som vanligt då.
Har förståelse för om folk har svårt att förstå och tro att jag mår så dåligt att jag inte kan jobba. Jag byter gärna en halv dag med dem... Som i söndags när jag vaknade med sån värk i hela kroppen att det gjorde ont hur jag än satt eller låg. Eller när jag efter ett sånt anfall är så obeskrivligt trött att bara trappan upp till lägenheten gör mig fullständigt andfådd. Eller när jag ständigt har en känsla av smärta, svullnad, illamående som kommer från gallgångar/lever och kan finnas där dagligen i flera veckor, även när jag jobbar, umgås, är med barnen, lever på som vanligt helt enkelt.
Varför då ständigt dåligt samvete när jag är hemma? Det är ju jag som känner min kropp bäst. Inte ens läkarna vet riktigt vad de ska göra med mig utan säger också; Smärtlindra dig och kurera dig så som du känner din kropp bäst... Det är det jag gör... Jag har lärt mig att efter ett anfall så krävs det ett par/några dagars vila för att komma i kapp i min ork.
I soffan i förmiddags slog jag på tv:n och såg delar av "Fråga doktorn" i repris. SE&HÖR-reportern Lotta var där och pratade om sin blogg och sin sjukdom. Tarmcancer. Spridd till levern. Stora operationer och ett liten son där hemma. Ständiga kontroller och halvårslång frist mellan varven. Letade direkt upp hennes blogg Vimmelmamman på följande adress:
www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman Läs den gärna!
Jag läste, grät en skvätt, läste igen och tackade min lyckliga stjärna för att min sjukdom inte är livshotande eller så allvarlig. Det behöver jag kanske påminnas om ibland. Naturligtvis är jag så tacksam för att jag lever och mår så pass bra som jag gör!!!
Nu ska jag klä på mig och ta en liten promenad i grannskapet för att känna vinden i mitt hår, känna doften av syrenerna som växer i någon grannes trädgård, kisa mot solen och känna att jag lever!
TACK för att ni finns!
Veckan som gick var sådär i kroppen. Först på fredagen var jag helt symptomfri, men å andra sidan så har helgen varit frisk och kry. 
