"Sen dess delar jag min dotter. Jag får njuta av halva hennes liv. Dela hälften av hennes sorger. Smeka bort hälften av hennes smärtor. Vara borta när jag borde vara där. Det känns som ett livstidsstraff. En sorg utan början och slut."
(Alexandra Pascalidou i YOURlife nr.10/2011)
Jag känner igen mig precis i det hon skriver. Men jag är lyckligt lottad trots allt. Barnen har en pappa som är närvarande och vi delar mycket. Men det går inte att komma ifrån - det var inte så här det var tänkt att bli. Jag tänkte mig såklart ett liv där jag varje kväll kunde stoppa om mina pojkar och pussa dem godnatt. Att jag varje morgon skulle vinka av dem på väg till skolan. Att vi inte skulle behöva använda fraser som nu blivit en naturlig del i vårt liv "Är vi hos dig då?", "Har du barnen nu?", "Den har jag hemma hos pappa" osv... Och den mest förhatliga frågan som jag fortfarande får ibland: "Är du barnfri nu?". Jag brukar nuförtiden svara att jag snarare är barnlös... För inte ser jag det som en frihet när jag inte har barnen hos mig, det var ju inte så det var tänkt.
Jag är mamma 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan! De finns i mitt hjärta och i mina tankar oavsett vilket hem de befinner sig i, oavsett vilka sängar de sover i, oavsett vem som lagar deras mat.
De är mina älskade pojkar och jag finns för dem dygnet runt, alltid! De kommer alltid att vara det viktigaste som finns och absolut den bästa medicinen!
Här är lite bilder från våren 2005.
Barnen var så små, undrar hur mycket de förstod och hur de mådde. Egentligen.
Felix 2½ år, försöker få på sig Max fotbollsskor:
Åhh så otroligt bra skrivit. Är ju i samma situation och kunde inte beskriva det bättre själv. klockrent!!
SvaraRaderaKram
Malin