I söndagskväll fick jag pga envis smärta i magen, besöka akuten i Lund för att få hjälp. Ni som känner mig vet att det ska mycket till innan jag åker dit. Jag brukar kämpa på ganska länge på egen hand, men denna gång blev jag desperat. Smärtan försvann inte med det jag hade hemma, eller så var biverkningarna så obehagliga att jag inte vågade fortsätta.
Men tankarna som infann sig under mina fem timmar på akuten, var fler än på min egen smärta. Det råder sekretess inom vården men en av de första frågor man som patient får är "Är det hemligt att du finns här?" Min tanke är såklart att det kan vara anhöriga som ringer och frågar om någon som åkt in akut och då är det ju bra om personalen vet om de får svara. Dock borde de kanske lägga till en annan fråga "Är det okej att alla medpatienter på akuten hör allt vi pratar med dig om?"
Sedan jag var på akuten senast (vilket Tack o lov var 2-3 år sedan) så var rutinerna ändrade. Innan satt man som patient ensam med en sköterska bakom en stängd dörr när de första uppgifterna och kontrollerna fixades. Därefter slussades man vidare, förhoppningsvis till ett undersökningsrum där dörren också kunde stängas. I alla fall är det så jag själv behandlats under alla besök på akuten förr.
Nu var det först inskrivning i en lucka hos en medicinsk sekreterare, varpå övriga i väntrummet kunde höra allt jag sa. (Här fick jag frågan om det var hemligt att jag var där...knappast mtp alla åhörare i väntrummet...)
Sen fick jag sätta mig och vänta i väntrummet och under tiden höra alla andra patienters ärende diskuteras i samma lucka.
Efter en timme ropades mitt namn upp, så nu visste övriga i väntrummet både sjukdom och namn. En undersköterska med färgglada strumpor (vilka jag kommenterade att man blev glad av, vilket hon dock inte verkade vara), visade in mig till en provtagningsstol, avgränsad med endast draperi på båda sidorna. Här ställdes direkt frågan vad jag behövde hjälp med och en bit in i min berättelse frågade hon om jag inte hade någon vårdcentral jag kunde gå till. Efter att jag förklarat att mina direktiv från kirurgen är att undvika vårdcentralen och vända mig till akuten då jag inte klarar ut det själv, så ursäktade hon sig att hon skulle prata med en kollega. Glada strumporna försvann och tillbaka kom en sjuksköterska med vackert namn! Innan dess hann jag höra en kvinna på andra sidan draperiet berätta för en annan sköterska om sina tarmar som gjorde ont och diverse detaljer som jag (men framförallt hon) gärna sluppit. Jag önskade att jag kunnat stänga av och kände obehag över att höra allt som de andra patienterna diskuterade. Även vid sköterskornas triagedisk hördes patienter diskuteras, mer eller mindre smickrande detaljer nämndes, varav vissa var mer "tyckande" än diagnoser.
Efter att än en gång ha förklarat varför jag var där, fick jag berättat för mig (ca 20.00) att på akuten kom de inte att kunna varken utreda, undersöka, röntga, behandla eller något annat som jag skulle vilja...utan det enda de kunde hjälpa mig med var smärtlindring men det fanns ingen läkare som vill skriva ut smärtlindring utan att träffa mig, och det kunde minsann dröja för en läkare hade gått hem kl 19 och nu kunde man minsann aldrig veta hur länge man behövde vänta... jag svarade försiktigt att jag är medveten om det men att det är just smärtlindring som var mitt behov. Diverse blodprov togs och därefter hänvisades jag till ett nytt väntrum.
Under nästa väntetid hann jag höra ett flertal samtal mellan patienter och sjukvårdspersonal. De flesta ganska harmlösa, men en del av den sort som jag önskat fått ske i enrum med de inblandade.
Efter ytterligare någon timme blev jag inkallad av en sköterska som verkade ha glömt leendet hemma. Hela hon utstrålade att hon ville vara någon annanstans än just på akuten den här natten (då hör till saken att hon precis måste ha gått på nattpasset) men jag följde tacksamt med in i ett undersökningsrum med en orange brits, där hon lämnade mig med öppen dörr och orden "Du får vänta här på doktorn men här är många patienter så det kan ta lång tid".
Möjligheten att få ligga ner och vila gjorde mig tacksam och eftersom jag inte ville vara till besvär så ställde jag in mig på en lång natt...klockan var nu ca 21.30. Med öppen dörr kunde jag inte undgå att se och höra att patienten i rummet intill också hade dörren öppen och så även när doktorn var där och undersökte och samtalade...utanför i korridoren placerades en ung kvinna med stödkrage, liggandes orörlig på en brits intill väggen, stirrandes rakt upp i ett lysrör i taket. Efter en stund funderade jag på att erbjuda henne mitt rum eftersom jag var rörlig, men jag såg aldrig till någon sköterska som jag kunde framföra mitt erbjudande till. Nästa gång jag vaknade till efter en kort tupplur var kvinnan borta, men minst en timme låg hon där, i korridoren. Orörlig. Med lysrörssken i ögonen. En gång hörde jag henne ringa på hjälp, då kom en sköterska och ställde sig vid huvudändens kortsida och pratade, men för kvinnan måste det varit omöjligt att se henne, med stödkrage som gjorde henne orörlig.
Från ett annat rum hördes en upprörd kvinnlig patient komma ut och be om att få åka hem. Tydligen hade hon bett om att få gå ut och röka, men blivit bemött av en sköterska som sagt att om hon kunde gå ut och röka så var hon kanske frisk ändå. Kanske hade kvinnan missförstått, kanske hade sköterskan en dålig dag, kanske var hon för frisk för att vara där, vad vet jag? Jag vet bara att det var ännu ett samtal som inte alla på akuten hade behövt höra.
Mitt sista exempel är dock ett samtal som jag är glad att jag hörde. Två små flickor 3 och 5 år gamla var med sin mamma på akuten. Ambulansföraren Tommy kom förbi med en tant på en brits. Hej, sa flickorna! Hej hej, sa Tommy glatt. Efter en stund kom han tillbaka med en tom brits och flickorna hade tusen frågor. Tommy som turligt nog verkade ha en lugn stund utan någon patient som väntade någonstans, tog sig tid att svara på flickornas frågor, berömma dem för att de hjälpte sin mamma samt förklarade en massa om sitt jobb. Efter en stund sa han Hej då och skyndade vidare till sin ambulans. Men efter en liten stund hörde jag hans röst igen "Finns här några snälla flickor?" och naturligtvis var det två som ropade JA!!! Av samtalet att döma gissar jag att han sen plockade fram två nallar till flickorna, berömde dem än en gång för att de hjälpte sin mamma och skyndade sen iväg till orden "Hej då Tommy!!!"
Det var som sagt ett samtal som jag är glad att jag fick överhöra, men för övrigt fick jag ett ganska taskigt intryck av integriteten på akuten i söndagskväll.
På alla arbetsplatser finns det människor som borde arbeta någon annanstans. Alla kan ha en dålig dag. Men alla vi som arbetar med människor i olika åldrar och i olika utsatta situationer, får inte låta det påverka människorna vi ska ta hand om!
Under alla mina sjukdomsår har jag träffat åtskilliga undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och andra viktiga personer på sjukhuset och det är verkligen underbara människor som tagit hand om mig. De andra är undantag. Tyvärr var det en del undantag samlade på akuten i söndagskväll.
Och vad integriteten anbelangar så känns det som att det finns en del är arbeta med.
