600

...så många inlägg har jag skrivit på min blogg sedan starten i december 2008...det är mycket som har hänt sedan dess och ibland går jag tillbaka och läser....ibland tänker jag "Varför skrev jag detta?" men för det mesta är jag nöjd och tillfreds.

Ännu mer nöjd och tillfreds blir jag när jag får så mycket positiv respons som jag fått på mitt senaste inlägg om "Ett halvt liv"... De flesta som kommenterat det på olika vis är själv i samma situation, men även några andra har kommenterat. Jag vet inte hur mycket man som utomstående förstår av detta. Innan jag själv skildes hade jag inga tankar på hur jobbigt det måste vara att ha barnen hos sig på halvtid, och framför allt hur jobbigt det måste va för barnen. Ibland när jag diskuterar det med andra som lever i en "hel familj" så kan jag få kommentarer som att "Men när du inte har barnen så kan du ju göra vad du vill"...men det är ju så fel...när barnen är hos sin pappa kan jag inte alls göra vad jag vill, eftersom det jag vill är att vara med barnen. Förstår ni?

Mina älskade pojkar sommaren 2003

Att ha "mycket tid" innebär inte automatiskt att man mår bra. För min egen del är det nog precis tvärtom. Det är när livet rullar på i lagom raskt tempo som jag mår som bäst. När jag får för mycket tid att grubbla, det är då ångest och negativa tankar kommer, det är då ensamheten känns som värst och det är då jag påminns om det mörka hål jag befunnit mig i under längre perioder tidigare i mitt liv.

Hålet var som mörkast och djupast 2005, då jag först blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag fattade ingenting, men jag var livrädd. Livrädd för alla symtomen som gjorde att jag inte kände igen mig själv; jag stängde in mig och rullade ner persienner, undvek att gå till affären på tider då jag kunde träffa någon jag kände, kände sällan glädje, var obeskrivligt trött och led ändå av sömnproblem, oförmåga att ta itu med vardagssysslor, koncentrationssvårigheter, panikattacker med hjärtklappning, andnöd, skakningar och yrsel.

Men jag sökte hjälp och fick hjälp! Jag hade en underbar samtalsterapeut som hjälpte mig igenom dessa första hemska månader och år. När det inte enbart hjälpte fick jag även medicinering. Först insomningshjälp och sedan antidepressiv medicin. Det är snart 6 år sen. Jag tar fortfarande dagligen medicinen.

Enligt sjukvårdsrådgivningens sida http://www.1177.se/ insjuknar omkring 40 % av alla kvinnor någon gång i depression som kräver medicinsk behandling. Däremot är det långt ifrån alla som söker hjälp. På samma sida kan man läsa:

"Nästan nio av tio blir botade från sin depression om behandlingen består av både antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Drygt hälften av dem som drabbats av en depression en gång i livet insjuknar på nytt. För dem som haft två eller flera depressiva episoder ökar risken för återfall mellan 75 och 90 %. För omkring 10-15 % av dem som haft depression flera gånger kan den bli långvarig. Det innebär att man aldrig blir riktigt bra mellan de svårare depressiva perioderna, men man kan arbeta och leva ett ganska bra liv ändå."

Det kan verka nedslående att läsa denna statistik men för mig är det mer en tröst. Jag ser att jag inte är ensam, jag VET att jag inte är ensam. Jag är förberedd på att jag tillhör den del av befolkningen som får återfall, men jag känner mig för det mesta mer trygg i den vetskapen nu. Jag känner tidigare igen tecknen, jag vet att jag behöver söka hjälp och jag drar mig inte för att göra det. Och jag pratar! Genom åren har jag talat med olika terapeuter, psykologer, kuratorer, läkare, och dessutom alla vänner, familj och arbetskamrater som lyssnat, stöttat och funnits tillhands. Men det är inte lätt.

Jag minns ett läkarbesök på min närliggande vårdcentral för ca två år sen. Jag hade sökt för att jag behövde hjälp, kände att det mörka hålet närmade sig och jag visste vad som behövdes...min medicinering hade minskats och det funkade inte. Jag var övertrött, sönderstressad och full av ångest. När jag tog läkaren i hand inne på hans besöksrum, hälsade han med orden "Men du ser ju pigg och fräsch ut, du kan väl inte va så sjuk"...... Det är då jag blir så ledsen och besviken...för om inte läkarna som möter liknande patienter för jämnan, kan visa förståelse, hur ska då denna sjukdom kunna få förståelse bland oss vanliga människor, på arbetsplatser, i skolor och i samhället?

Tänk på att det är en osynlig sjukdom som man inte kan bedöma genom att bara titta på en människa. Det onda sitter på insidan och många är väldigt bra på att dölja det!

I måndags ringde jag Vårdcentralen igen. En kraftig och plötsligt påkommen panikångest drabbade mig under söndagkvällen. Som en blixt från en klar himmel kom yrseln, hjärtklappningen, andnöden då det känns som någon står på mitt bröst, känslan av att "nu är det kört"...jag hann fundera över var psykakuten finns, men tanken på att ringa någon som kunde hjälpa mig dit eller bara hjälpa mig här hemma, var fullkomligt oöverstiglig. Mitt i alltihop vill jag inte be om hjälp.

En halvtimme senare hade attacken klingat av och förnuftet återvänt. I måndags ringde jag vårdcentralen. Ovan nämnda läkare är inte i tjänst. Bemötandet och förståelsen jag fick i telefon var alldeles förträffligt. Det bokades en väl tilltagen tid hos en kvinnlig läkare till nästa vecka och dessutom ringde en psykolog upp mig samma dag. Efter det kändes det lite lugnare. Psykologen gav mig rådet att direkt öka på min dos av antidepressiv medicin. Nu känner jag snart igen mig själv igen. Hoppas jag!