lördag 6 december 2014

Tid - på gott och ont

Medan många andra, framför allt nu i december, jagar tid, så är tid något jag har alldeles för mycket av för tillfället.
Tid att vila, tid att försöka bli frisk, tid att läsa, tid att se på tv, tid att fundera och tid att grubbla. Fundera och grubbla är jag bra på. Man kan också kalla det reflektera. Det låter mer positivt än grubbla. Någonstans i min bokhylla finns en bok som heter "En bok för kvinnor som tänker för mycket". Den är kanske skriven till mig...? Jag vet inte riktigt för jag har inte läst hela...


Häromdagen hade jag TID att titta på tv på förmiddagen. Det blir så efter att ha varit hemma pga sjukdom i nästan en månad. Malou efter tio. Temat var ensamhet. En kvinna var gäst och hon berättade om en sorts ensamhet hon kände, trots att hon var gift, hade barn, hade många bekanta, men få riktigt nära vänner. De riktigt nära vännerna bodde långt bort. Hon beskrev ensamheten som en sorg över att aldrig bli bjuden på några fester, själv hade de bjudit till fest men ingen kom, osv...
Det fick mig att fundera lite över hur olika liv vi alla lever.


Till viss del kände jag igen mig själv i hennes historia, men hon kändes mer som ett offer. Jag känner mig inte riktigt så. Jag har några riktigt nära vänner, men precis som hon beskrev så bor de en bit bort. Vi träffas under planerade och organiserade former några gånger om året och jag älskar dessa träffar! Sen har jag några nära vänner som bor närmre men som jag träffar alltför sällan. Såna vänner som jag vet precis var jag har och att vi finns för varandra, men det blir liksom ändå inte riktigt av att vi ses så ofta som vi kanske egentligen gärna skulle vilja. Vi säger "vi måste ses", men tiden rusar iväg... Men vi finns.




Sen finns det människor som kommit och gått i mitt liv under årens lopp. I vissa faser i livet har vi träffats, sen har det runnit ut i sanden. Vi är glada för den tid vi umgåtts, men vi hinner inte med varandra, vi går vidare, minns med glädje och sen är det bra med det. No hard feelings.


Också finns det människor som jag trodde var mina vänner, som av olika anledningar visat sig inte vara det. I alla fall inte på det sätt jag trott och hoppats. De har jag valt bort. Men det har inte alltid varit enkelt. Men det blir enklare med åren. Energitjuvar kallas det ibland. Energin behövs till annat, så då får man sortera ibland. Vissa kan jag ändå sakna, andra inte alls.


Också finns det människor (varning för att detta låter väldigt patetiskt men det kommer från hjärtat) som jag ser som mina vänner eller bekanta, och som jag skulle vilja umgås mycket mer med, men som jag inte känner samma gensvar från. Det är nog inte så att de inte gillar mig, men de har liksom inte tid, eller så har de inte samma liv, eller så orkar de helt enkelt inte, eller så...eller så är de helt enkelt lika dåliga på att ta kontakt som jag är.


Jag är ganska dålig på att ta kontakt, bjuda hem, ordna sammankomster m.m. Varför? Jag vet inte, men till viss del tror jag det ändrades i samband med skilsmässan för snart 10 år sen. Jag upplever det som att vi hade ett mer socialt liv förr, eller i alla fall hade vi fler vi umgicks med. Vi var oftare bortbjudna och vi hade oftare gäster. Det var väldigt tydligt hur det ändrades i samband med att vi skildes. Till viss del beror det på att en del av detta sociala liv var mannens vänner från början. Samtidigt har jag ju förmånen att ha fått in nya människor i mitt liv. Nya vänner, ny "familj" och ny kärlek.


Jag kan många gånger tänka att det hade varit kul att bjuda hem men stannar ofta vid tanken. Varför...? Ibland orkar jag helt enkelt inte. Ibland känner jag att det blir så stor grej av det. Det ska handlas en massa mat och vin och lagas, städas, fixas och donas både före och efter, och då tar orken slut redan innan jag tänkt tanken färdigt...också tänker jag "en annan gång" också blir det inte mer med det.... Ibland har jag tagit tag i det, men det har fått ställas in för att jag blivit sjuk...vilket gör att jag så fort jag har dåliga perioder blir ännu sämre på att ta tag i det sociala livet. Ibland stoppas jag när jag tittar mig omkring på våra 68 kvm och jämför med de som har stora villor med massor av sociala utrymmen...också blir det stopp redan där...


Jag ska erkänna att ibland blir jag avundsjuk på de som har ett rikt socialt liv. Som är på fester, parmiddagar, tjejmiddagar och annat stup i ett. Ibland önskar jag att jag var en av dem.
I nästa tanke är jag inte alls avundsjuk. Jag tillhör definitivt dem som hellre har några få nära vänner, än många bekanta (även om en brakfest någon gång då och då hade varit kul :-) ) och dessutom tillhör min familj mina bästa vänner. Jag har en nära relation till både föräldrar och syskon och det är värt så mycket mer. Vissa av mina nära vänner räknar jag dessutom som familj. Vad mer behövs?


Jag har mina barn, som också växer upp och blir mer och mer som nära vänner. Jag har en man/särbo/pojkvän (vad man nu säger i vår ålder) som samtidigt är en underbar vän.


Nu är det snart slut på 2014 och ett nytt år väntar. Jag brukar vara försiktig med nyårslöfte, men jag ska verkligen försöka bli bättre på att ta kontakt med de jag saknar, bli bättre på att umgås med de jag vill och ta vara på de vänner som finns.


Tid...vissa av oss har för mycket, andra för lite. Ändå har vi lika mycket.

tisdag 18 november 2014

Tisdagstankar

Det fanns en tid då jag var inne på bloggen dagligen, ibland flera gånger på en dag. Det var längesen. Ibland saknar jag skrivandet. Alltid, så länge jag kan minnas, har jag älskat att skriva. Jag skrev dagbok, små berättelser, uppsatser i skolan, brev, ja t.o.m. en och annan insändare har det blivit och en av dessa publicerades istället som en debattartikel som jag fick betalt för! Nånstans har alltid längtan efter att skriva mer funnits...kanske en artikel, en krönika, eller en bok...men för mig är det mest en dröm...


Att skrivandet varit mest för min egen skull har jag varit ärlig med från början. Jag tillhör inte bloggarna som skriver för att påverka andra, för att tjäna pengar, eller för att göra reklam. Snarare tvärtom, det blir min terapi. Om någon sen vill/orkar/bryr sig om att läsa det så är det valfritt. Ibland är det kul att få respons, någon som gillar det jag skrivit eller som kommenterar på något annat vis.
Ikväll hittade jag en kommentar från januari och då skäms jag för att jag inte har så bra koll på bloggen...Det roliga var att det var en kommentar från en utomstående, alltså någon som hittat bloggen och hade en synpunkt. Så trots att det var flera månader sedan så tog jag mig tid att svara. Och be om ursäkt. Det känns bra.


När jag startade bloggen så bodde jag ensam med mina pojkar varannan vecka (vilket jag fortfarande gör) och kanske behövdes bloggen som en ställföreträdande sambo. Någon att ventilera med, om hur dagen varit, vad som tyngde mig, eller bara något som hänt. Ibland saknar jag det på kvällen, men i takt med att barnen blir äldre så har jag det snacket med dem istället. Såklart inte om allt, men det är inte heller allt som skrivs om på bloggen.


Jag har läst en väldigt intressant bok som heter Introvert, av Linus Jonkmann. Den borde alla läsa, framför allt alla vi som jobbar nära andra människor, men framför allt chefer. Kanske även i en parrelation kan den vara lämplig. I den får vi hjälp att förstår skillnaden mellan introverta och extroverta personligheter. Men till min stora glädje och lättnad finns även personligheten ambivert beskriven, och redan innan jag gjort testen längst bak i boken, så hade jag själv klassificerat mig till den kategorin.


Alla ni som känner mig väl och känt mig länge, t.ex. familj, nära vänner...har säkert sett mig som extrovert, men själv tycker jag min introverta sida växt de senaste åren. Därför var benämningen ambivert som gjord för mig. Jag kan t.ex utan problem stå inför 100 personer och prata om något jobbrelaterat, eller något annat som jag känner mig trygg och väl förtrogen med.  Nästa dag kan jag komma i ett socialt sammanhang med kanske 10 personer och känna mig fruktansvärt obekväm och ensam. Det har varit svårt att förstå innan. Men efter den här boken blev det mycket enklare.
Har nu hört flera som läst den och alla verkar ha fått samma aha-upplevelse, oavsett vilken kategori man tillhör.



söndag 5 oktober 2014

Lite lättare

För fem veckor sen tog jag tag i min kost igen...hade slarvat en längre tid, både medvetet och för att jag inte orkat bry mig när jag varit mycket sjuk. Så 1 september hämtade jag första Viktväktarmatkassen på City Gross och det var verkligen precis vad jag behövde.
Nu har jag gått ner 4,5 kg på dessa veckor och jag har under tiden mått väldigt bra i magen. Jag skriver upp allt jag äter för att kunna koppla tillbaka till maten när jag får ont i magen. En dag fick jag lite känning efter omelett med mycket ägg. Idag har jag haft lite ont efter några chokladbitar i fredags och en glass igår. Jag vet ju inte om det är orsaken eller om jag fått ont ändå, men det är i alla fall det som jag ätit denna helgen som skilt sig från övriga friska veckor. Hoppas det inte blir värre i alla fall. Har delat med mig av lite recept här som jag tyckte lät spännande. Det är från Viktväktarna och eftersom jag bara köper matkassen under barnveckorna, så är det kul att recepten ändå finns på hemsidan.
Håll tummarna att magen är glad igen imorgon när jag vaknar!
Natti natti!

lördag 16 augusti 2014

Besökare trots allt...

Trots väldigt slarvig uppdatering på bloggen ser jag att det finns en och annan besökare dagligen. Tack!
Eller så är det av misstag. Ge er gärna tillkänna :-)
Extra kram till er!

Augustikväll

Bloggen ligger inte direkt högst på min priolista nu för tiden men just nu kände jag för att sätta ord på lite tankar.
En alldeles underbar sommar börjar gå mot sitt slut, hur gärna vi än vill hålla kvar den så kände jag idag att det nog är dags att städa undan strandväskan som stått i Stand by-läge i ett par månader. Jag har verkligen njutit av sommaren, av ledighet, sol, bad, långa varma ljusa kvällar, umgänge med barnen, familjen, Henrik...

Ändå sitter jag nu här en lördagkväll mitt i augusti och filosoferar helt i min ensamhet...???
Allt på grund av denna förbannade kropp/mage/sjukdom... För om jag hade varit frisk hade jag tillbringat helgen i Simrishamn, tillsammans med Henrik och hans familj, med frisk Österlenluft och havskräftor...

Min kroniskt bråkiga mage har det senaste halvåret varit ovanligt bråkig. Eller egentligen ändå sen december. Men de senaste månaderna har varit värst. Skoven avlöser varandra och just nu är jag igång med den fjärde kuren antibiotika på två månader. Det vet ju alla att det inte heller är så lämpligt...antalet sjukdagar från jobb är på tok för många redan trots att terminen knappt börjat. I nuläget vet jag inte ens om jag kan jobba på måndag, eftersom feber och smärta kommer och går. Däremellan har jag klåda på hela kroppen som förvärras av värme, så utan kläder känns bäst. Kanske inte så lämpligt att jobba då....

Jag har varit hemma flera dagar och är nu så uttråkad och rastlös så jag längtar bara efter att det ska bli kväll så jag kan gå och lägga mig och förhoppningsvis vakna till en bättre dag.

Dagarna har jag använt till att googla, läsa, leta, fråga mm. Jag letar alternativa behandlingar, jag googlar efter sjukdomar som kan stämma in, jag läser på om leverrening och basiska livsmedel.
I många år har jag sagt att jag får lära mig leva med detta, men för att tala klarspråk HELL NO!

Det har gått 11 år sen de utredde sjukdomen PSC och uteslöt den. Men kunskapen om denna sjukdom har, enligt det jag läst, gått framåt och därför tänker jag ta ett snack med läkaren om det igen. När jag läser om den sjukdomen så låter det som en fallbeskrivning av mig. Förutom de tarmsjukdomar som ca 80% dessutom har. Men jag kanske tillhör de andra 20?
Jag bryr mig inte så mycket om att det är en kronisk leversjukdom, om jag bara får en diagnos! Ovissheten jag dras med nu sen flera år är värre. Nu går jag hela tiden och undrar om det ska gå över, om det ska gå att fixa till osv.
Så min plan nu är att ta upp detta med doktorn så fort vi får kontakt.
Att fortsätta med behandling hos osteopaten och lyssna på hans råd ska jag också.

Också ska jag försöka rycka upp mig lite så detta inte trycker ner mig i nåt mörker dessutom. Mörkret ute räcker mer än väl just nu. För min del hade det gärna fått vara sommar ett par månader till, även om de tända ljusen nu har sin tjusning.
Men redan imorgon tror jag dock det ljusnar eftersom Max och Felix kommer hem då, efter två veckor med sin pappa. Oj vad jag längtar!!!!

tisdag 3 juni 2014

Ungdomar mot rasism!

http://www.landskronadirekt.com/arkivet/nyheter/1423.htm#140603_7

Här kan ni läsa om Max och hans fotbollslag. Jag behöver väl knappast säga att man som förälder blir oerhört stolt när ens barn reagerar och tar ett sånt här initiativ? Då har vi väl lyckats att förmedla de värderingar vi står för, om allas lika värde!

Hoppas det kan ge ringar på vattnet, kanske fler lag/klubbar som kan utmanas att ta ställning på olika vis. Är det någonstans där integration både är möjlig och naturlig så är det väl inom idrotten!

Heja alla som vågar stå upp för rättvisa!

måndag 2 juni 2014

Bilbyte


Efter egentligen några års funderingar, men framförallt ett par veckors letande, beslutade jag mig i början av maj att byta bil. Jag skulle säga hej då till min gamla Ford som jag haft sedan 2005 och istället välkomnade jag en två år gammal Kia Rio.
För att göra en lång historia kort så blev det liiiiite mer jobb med att sälja min bil än vad jag trott, men ack så lärorikt!
Lärdomar:
 1. Om du får chansen att lämna bilen i inbyte - gör det!
2. Om någon råder dig att istället sälja den via Blocket - fundera både en och två gånger om det är värt det.
3. Om du säljer privat - se till att ha koll på att du skickar in det senast utgivna registeringsbeviset vid ägarbytet.
4. Se till att ha alla uppgifter skriftligt, framför allt om du säljer privat.
5. Om du har några fler frågor - ring mig!
 
Nu är i alla fall allt strul över och jag kan njuta till fullo av min nya chokladbruna lilla Kia :-)

måndag 24 februari 2014

Max 16 år

Nu har Max fyllt 16 år och vad ska man göra när kalaset man bjudit in släkten till, krockar med OS-finalen i hockey
Naturligtvis fick vi tidigarelägga kalaset och se matchen tillsammans. Men med 12 personer i vår lilla lägenhet på 68 kvm  blev det lite trångt....så vi var några som valde lugnet i köket.
En trevlig dag blev det i alla fall!