Tid - på gott och ont

Medan många andra, framför allt nu i december, jagar tid, så är tid något jag har alldeles för mycket av för tillfället.
Tid att vila, tid att försöka bli frisk, tid att läsa, tid att se på tv, tid att fundera och tid att grubbla. Fundera och grubbla är jag bra på. Man kan också kalla det reflektera. Det låter mer positivt än grubbla. Någonstans i min bokhylla finns en bok som heter "En bok för kvinnor som tänker för mycket". Den är kanske skriven till mig...? Jag vet inte riktigt för jag har inte läst hela...


Häromdagen hade jag TID att titta på tv på förmiddagen. Det blir så efter att ha varit hemma pga sjukdom i nästan en månad. Malou efter tio. Temat var ensamhet. En kvinna var gäst och hon berättade om en sorts ensamhet hon kände, trots att hon var gift, hade barn, hade många bekanta, men få riktigt nära vänner. De riktigt nära vännerna bodde långt bort. Hon beskrev ensamheten som en sorg över att aldrig bli bjuden på några fester, själv hade de bjudit till fest men ingen kom, osv...
Det fick mig att fundera lite över hur olika liv vi alla lever.


Till viss del kände jag igen mig själv i hennes historia, men hon kändes mer som ett offer. Jag känner mig inte riktigt så. Jag har några riktigt nära vänner, men precis som hon beskrev så bor de en bit bort. Vi träffas under planerade och organiserade former några gånger om året och jag älskar dessa träffar! Sen har jag några nära vänner som bor närmre men som jag träffar alltför sällan. Såna vänner som jag vet precis var jag har och att vi finns för varandra, men det blir liksom ändå inte riktigt av att vi ses så ofta som vi kanske egentligen gärna skulle vilja. Vi säger "vi måste ses", men tiden rusar iväg... Men vi finns.




Sen finns det människor som kommit och gått i mitt liv under årens lopp. I vissa faser i livet har vi träffats, sen har det runnit ut i sanden. Vi är glada för den tid vi umgåtts, men vi hinner inte med varandra, vi går vidare, minns med glädje och sen är det bra med det. No hard feelings.


Också finns det människor som jag trodde var mina vänner, som av olika anledningar visat sig inte vara det. I alla fall inte på det sätt jag trott och hoppats. De har jag valt bort. Men det har inte alltid varit enkelt. Men det blir enklare med åren. Energitjuvar kallas det ibland. Energin behövs till annat, så då får man sortera ibland. Vissa kan jag ändå sakna, andra inte alls.


Också finns det människor (varning för att detta låter väldigt patetiskt men det kommer från hjärtat) som jag ser som mina vänner eller bekanta, och som jag skulle vilja umgås mycket mer med, men som jag inte känner samma gensvar från. Det är nog inte så att de inte gillar mig, men de har liksom inte tid, eller så har de inte samma liv, eller så orkar de helt enkelt inte, eller så...eller så är de helt enkelt lika dåliga på att ta kontakt som jag är.


Jag är ganska dålig på att ta kontakt, bjuda hem, ordna sammankomster m.m. Varför? Jag vet inte, men till viss del tror jag det ändrades i samband med skilsmässan för snart 10 år sen. Jag upplever det som att vi hade ett mer socialt liv förr, eller i alla fall hade vi fler vi umgicks med. Vi var oftare bortbjudna och vi hade oftare gäster. Det var väldigt tydligt hur det ändrades i samband med att vi skildes. Till viss del beror det på att en del av detta sociala liv var mannens vänner från början. Samtidigt har jag ju förmånen att ha fått in nya människor i mitt liv. Nya vänner, ny "familj" och ny kärlek.


Jag kan många gånger tänka att det hade varit kul att bjuda hem men stannar ofta vid tanken. Varför...? Ibland orkar jag helt enkelt inte. Ibland känner jag att det blir så stor grej av det. Det ska handlas en massa mat och vin och lagas, städas, fixas och donas både före och efter, och då tar orken slut redan innan jag tänkt tanken färdigt...också tänker jag "en annan gång" också blir det inte mer med det.... Ibland har jag tagit tag i det, men det har fått ställas in för att jag blivit sjuk...vilket gör att jag så fort jag har dåliga perioder blir ännu sämre på att ta tag i det sociala livet. Ibland stoppas jag när jag tittar mig omkring på våra 68 kvm och jämför med de som har stora villor med massor av sociala utrymmen...också blir det stopp redan där...


Jag ska erkänna att ibland blir jag avundsjuk på de som har ett rikt socialt liv. Som är på fester, parmiddagar, tjejmiddagar och annat stup i ett. Ibland önskar jag att jag var en av dem.
I nästa tanke är jag inte alls avundsjuk. Jag tillhör definitivt dem som hellre har några få nära vänner, än många bekanta (även om en brakfest någon gång då och då hade varit kul :-) ) och dessutom tillhör min familj mina bästa vänner. Jag har en nära relation till både föräldrar och syskon och det är värt så mycket mer. Vissa av mina nära vänner räknar jag dessutom som familj. Vad mer behövs?


Jag har mina barn, som också växer upp och blir mer och mer som nära vänner. Jag har en man/särbo/pojkvän (vad man nu säger i vår ålder) som samtidigt är en underbar vän.


Nu är det snart slut på 2014 och ett nytt år väntar. Jag brukar vara försiktig med nyårslöfte, men jag ska verkligen försöka bli bättre på att ta kontakt med de jag saknar, bli bättre på att umgås med de jag vill och ta vara på de vänner som finns.


Tid...vissa av oss har för mycket, andra för lite. Ändå har vi lika mycket.