Nu är det klart!

Sällan har väl ett val engagerat så många inom alla olika områden. Det har diskuterats politik till höger och vänster (oj, lite fyndigt va?) och ovanligt öppet. Vad det beror på kan säkert andra analysera bättre än jag, men mycket tror jag beror på dels de två tydliga alternativen (Alliansen och Rödgröna) och dels sd:s framfart i landet.

Många var vi väl som var trötta idag efter att ha följt valvakan på tv och rapporterna via nätet i natt. Själv kom jag i säng vid halvett och det kändes i ögonen när klockan ringde 5.50!

Har själv sällan varit så engagerad inför ett val som i år. Inte så att jag sprungit runt och värvat röster till ena eller andra sidan, men jag har varit mer insatt än någonsin tidigare. Antagligen var det också därför jag tyckte det var ovanligt svårt att välja parti. Om jag valde rätt kan man aldrig veta, det finns starka frågor på båda sidorna som jag inte gillar, och likaså frågor som jag tycker de båda sidorna hanterar bra.

Skönt för en gångs skull är i alla fall att Landskrona uppmärksammas i medierna på ett lite mer positivt sätt...Torkild får en massa positiv uppmärksamhet och sd har minskat en massa om man jämför med andra platser i Sverige och i riksdagsvalet.

Härmed lämnar jag Val 2010 för den här gången och hoppas att det blir så bra som möjligt! Nu kan vi inte påverka mycket mer utan hoppas att de förtroendevalda gör ett bra jobb oavsett sida. Vill vi göra något mer under mandatperioden får vi engagera oss eller försöka påverka på annat vis, men vår rättighet och skyldighet att rösta är i alla fall avklarad för i år.

Kroppen strejkar!

Orolig nattsömn, hade ont i kroppen hur jag än låg...vaknade tidigt och gick upp och konstaterade redan vid mitt försök att komma smidigt ur sängen att det inte skulle gå att lyfta några små gullungar idag...

Det var så länge sen jag ringde vårt sjukanmälan-företag så jag (nästan) hade glömt numret. Det var i alla fall inte längre i topp bland senast slagna nummer, vilket är ett gott tecken!

Eget konstaterande samt råd från svarande sjuksköterska var enhälligt; vila och rör dig i egen takt och smärtstilla vid behov.

Glädjande är att illamåendet försvann under kvällen igår. Vaknade istället med kurrande hungrig mage idag. Bra! Nu sitter smärtan i rygg, ben, axlar, armar, nacke, huvud, ja, t.o.m. i händerna känner jag av värken. Ska ta mig iväg till Apoteket idag, måste ner till det stora i stan, så lite frisk luft och lite sakta promenad blir det då. Hoppas det ska hjälpa! Rehabiliterar mig själv idag!

Imorgon räknar jag med att vara tillbaka på jobb igen, ska göra ALLT jag kan för att klara det!

90...sen kändes det som det tog slut...

...skulle inte skrivit gårdagens inlägg kanske...???

Vaknade 05.20 imorse och mådde illa redan före frukost (och NÄ jag är INTE med barn!!! Den butiken är stängd!)...svårt att hitta kläder som inte gjorde mig ännu mer illamående...bh spänner, trosor spänner, jeansen spänner, linnet spänner...inget känns bra. Då skulle jag vilja ha en såndär hel mysdress-overall som man kan hitta på www.onepiece.se som jag såg en annons för idag. Tänk att få gå i en sån vuxen-sparkdräkt en hel dag, gud så skönt! haha ni måste gå in och kolla om ni inte vet vad jag menar!

Iväg till öppning av förskolan och fullrulledag som vanligt. Ryggvärk för tredje dagen av alla upprepade lyft av de små barnen...flera som inte kan gå än...undvika att lyfta är omöjligt...arbetsställningen är inte alltid den bästa...

På eftermiddagen kände jag mig mer och mer öm och dassig i kroppen - men som tur var; en behandling hos min massör/osteopat stod på programmet! Glädjande besked; magen kändes mycket bättre än nånsin. Svullnaden mycket mindre än tidigare. MYCKET mindre! Wow! Vad glad jag blev! Trots att jag låg där och mådde ganska dassigt. Bäckenet fortfarande snett och stel som tusan i nästan hela ryggen. En rejäl behandling fick jag, gick därifrån som i trans.... SÅÅÅ SKÖNT!

Kvällen borde jag tillbringat i soffa eller säng, eller ännu hellre i ett varmt bad. Istället blev det föräldramöte för andra kvällen i rad...idag i Felix klass. En värmande/tröstande kram från en god vän som läst mitt inlägg från i lördags. Båda tårögda...jag är visst lite skör fortfarande...underbart med såna vänner som man vet var dom finns! Tack - ni vet vem ni är!

På bordet ligger fortfarande högen med valpropaganda från de olika partierna. Jag har lovat mig själv att läsa varenda dugg, har lite kvar. Så nu blir det valförberedelser resten av kvällen. Ska sova fem kvart i timmen och vakna pigg, hel och utvilad. Håller jag i alla fall tummarna för. Är jag inte hel får jag stanna i sängen, men det får morgonen avgöra...

Kram till er alla trogna läsare (som uppgår till 70-100 dagligen!!! Underbart!!!)

89!!!

89!!! Så många dagar är det nu sedan jag hade en sjukdag!!! Det är ända sedan den 17 juni som jag senast var hemma från jobb p.g.a. sjukdom. Därefter har jag haft semester men inte heller under de 4 veckorna var jag sjuk. Hade någon dag med lite känning av min sjukdom, men absolut inte så jag behövt vara hemma och sängliggande.

Det är helt underbart!!!

Det är knappt så jag vågar säga det...tänk om jag vaknar imorgon och har ont...men så kan jag inte gå och tänka, och gör det inte heller...det är så länge sedan jag hade ont nu så jag tänker inte ens på det dagligen.

JAG NJUTER AV VARENDA FRISK DAG!!!

Trött är jag, som attan! Men det är faktiskt en underbar känsla att veta att jag är trött för att jag jobbat!!! Under mina "sjukare" perioder har jag varit trött för att jag haft ont, medan jag knappt blivit trött av jobbet eftersom jag varit hemma och vilat med jämna mellanrum.

Jag är MYCKET hellre så trött att jag (som igår) somnar på soffan mellan 18-20.30 och vaknar utan att fatta nånting... Men jag MÅR BRA, har INTE ont, är FRISK!!!

Jo så är det och för det tackar jag livet!!! Livet som är rätt så underbart att leva!!!

Barnen är iväg, visst, jag saknar dem. Men livet är ändå gött! Tänk att vi har det så bra så att barnen kan få åka på semester med sina föräldrar, en åt gången, skidsemester i januari, Tunisien i september. Man måste se det positivt!

Och för egen del är jag lycklig och kär! Som vanligt!!! :-) Livet är som sagt underbart att leva!

Nu är de på väg...

...inom en timme lyfter planet med mina små guldklimpar ombord... Jag ringde dem i förmiddags och önskade trevlig resa, tjatade än en gång om hur mycket jag älskar dem och att de ska ha så skönt! Jo självklart menar jag allt detta, unnar dem verkligen denna resa, den första med deras pappa, som de sett framemot så länge! Liten klump kände jag igen när jag hörde deras röster i telefonen...antagligen beror allt på att de ska va så långt borta och att jag inte kommer att se eller prata med dem så som jag brukar under deras pappavecka.

Men jag överlever! Såklart! Inte första gången i världshistorien något sånt här inträffar...

Annat elände idag då? Jo, ryggen värker utav bara f... Hela dagen, trodde bara jag var lite sov-stel imorse men det har snarare blivit värre och värre... Inget vidare att jobba på en småbarnsavdelning en sån dag...

Dessutom hade jag en akuttid hos tandläkaren idag...600 kr för några isande tandhalsar och två minituber tandkräm med hem...ajajaj, det gjorde mer ont i plånboken än i tanden, det vill jag lova.

Men jag överlever! Har haft mycket månad kvar i slutet av pengarna förr... det löser sig alltid (som min pappa brukar säga ;-) ) men helst vill jag ju lösa det på egen hand...jag som skulle börja betala tillbaka lite skulder till mina kära föräldrar...det får nog skjutas fram...igen...Tur dom är så underbara och förstående som de är!

Kom hem från jobb redan före fyra idag och i vanliga fall har jag alltid barn hemma på måndagen. Idag jättetomt, och hade hur mycket tid som helst för att göra nåt nyttigt. Bestämde mig för att bara vara... Nu ska jag lägga mig på spikmattan och strunta blankt i att känna mig sämre för att jag inte är nyttig och tränar, promenerar, stryker, städar klart eller nåt liknande...

Det kanske jag gör sen...eller inte...

Idag kändes det som om jag inte vant mig...

...vant mig vid vadå???

Jo, efter 5 år som ensamstående, frånskild, tvåbarnsmamma med varannanveckaliv så inbillar jag mig för det mesta att jag har vant mig...vant mig vid att lämna barnen till deras pappa varannan vecka, att vara ensam eller med min egen älskling under tiden. Att hinna få gjort en massa som jag prioriterat bort under barnveckan för att istället kunna prioritera barnen. För det mesta går det jättebra när det är dags att säga hejdå till barnen "Hej då, jag älskar dig, vi hörs, ha en bra vecka, ring om det är nåt, sa jag förresten att jag älskar dig...?"...osv... Och dubbelt upp såklart, jag har ju två älskade pågar!

De första åren hade vi överlämningen av barnen hemma hos varandra. Det var jobbigt. Jag menar rent egoistiskt jobbigt. Då var jag tvungen att säga allt det där och sedan gå iväg...gå bort från pojkarna, eller ännu värre vinka av dem här hemma, se dem åka iväg och stå ensam kvar...det fanns klumpar i halsen och tårar i ögonen de flesta gånger.

Men så började vi lämna/hämta på skolan. Anledningen var egentligen en annan, men det gjorde att avskedet inte kändes lika tydligt. Jag lämnade som vanligt på morgonen, som vilken dag som helst, sen hämtade jag en vecka senare, som vilken dag som helst...mindre dramatiskt liksom...

I takt med att f.a. Max blivit äldre så sköter han allt själv, hämtar väskor, fixar själv hit och dit med det han behöver. Felix hämtas och lämnas på fritids, ganska odramatiskt fortfarande.

Det känns som vi har vant oss...det tog väl en 3-4 år typ...

Men idag kändes det som om jag aldrig vänjer mig... Veckan har gått alldeles för fort och den blev dessutom kortare än vanligt...landskamp i Malmö med deras pappa i tisdags och redan idag till pappa igen för att gå på storkusinens 18-årsfest och sen packa inför deras semestervecka i Tunisien med nya familjen. jag lämnade barnen där hemma, de bjöd på fika, jag var inte beredd på det...avskedet drog ut...jag hade lite svårt att slappna av och trots att det var mysigt att träffa barnen lite längre så kändes det som om jag bara ville därifrån...Dom fyra...och jag...

Kramade barnen lite extra länge, ensam i hallen. Oj vad många gånger jag sa att jag älskar dem. Gick därifrån med klump i halsen och bestämde mig för att INTE gråta. Jag klarade det, men gud vad jag längtade efter dem redan innan jag satte mig i bilen och körde hem.

Förmodligen kommer jag att prata med dem minst en gång till innan de åker på måndag. Förmodligen kommer veckan att gå jättefort, men de kommer inte hit förrän om 10 resp 11 dagar. Det känns länge...

Hundratusentals barn i Sverige har det såhär...far och flänger mellan sina föräldrar för att vi inte kunnat leva ihop. Orättvist. Men ändå nödvändigt. Vi är lyckligt lottade. Mina barn har föräldrar som bor nära varandra, som kan prata med varandra, som kan sitta och fika tillsammans, som kan dyka upp på en fotbollsmatch trots att det inte är "min" vecka, som båda vill barnens bästa. Så är det inte för alla.

Så nu ska jag tvinga bort klumpen i halsen, sätta igång musik på hög volym och sätta igång och städa i ett rasande tempo innan Henrik dyker upp ikväll. Det blir nog en bra helg ändå...

Konsten att vara obekväm

Det finns några olika typer av människor! (Tack o lov!) Säkerligen är det så att vi vid olika perioder och i olika sammanhang kan tillhöra olika kategorier...



En kategori människor är vi som lätt kan kategoriseras som obekväma... Att framföra sina åsikter. Säga vad man tycker. Stå på sig för det man tror på. Framföra kritik. Kräva saker. Vara den jobbiga. Vara den envisa. Vara den som hörs och märks. The pain in the ass...



Det är inte gratis att vara den obekväma.



Det kunde varit så mycket enklare att hålla tyst. Typ hålla käften!

Men är man då sann mot sig själv?

Jag minns klassrådet i skolan då vi skulle framföra klagomål på någon lärare. Personalmötet då jag var nyutbildad då en samlad åsikt skulle föras fram, alla tyckte samma, jag (en obekväm) förde personalgruppens talan, helt plötsligt teg alla andra... Vem blev mest obekväm???

Jag har varit i situationer då jag i förväg bestämt mig för att hålla en låg profil och hålla tyst. Men så kommer det...bubblar upp som något som inte går att hejda...en åsikt som måste fram, en orättvisa som måste stoppas, ett argument som känns oslagbart.

Det är en konst att vara obekväm...men då är jag i alla fall bekväm med mig själv. Jag gapar inte för gapandets skull. Jag har en tanke bakom, jag har argument, jag vet (oftast tycker jag själv i alla fall) vad jag talar om...

Då är jag sann mot mig själv!