Idag kändes det som om jag inte vant mig...

...vant mig vid vadå???

Jo, efter 5 år som ensamstående, frånskild, tvåbarnsmamma med varannanveckaliv så inbillar jag mig för det mesta att jag har vant mig...vant mig vid att lämna barnen till deras pappa varannan vecka, att vara ensam eller med min egen älskling under tiden. Att hinna få gjort en massa som jag prioriterat bort under barnveckan för att istället kunna prioritera barnen. För det mesta går det jättebra när det är dags att säga hejdå till barnen "Hej då, jag älskar dig, vi hörs, ha en bra vecka, ring om det är nåt, sa jag förresten att jag älskar dig...?"...osv... Och dubbelt upp såklart, jag har ju två älskade pågar!

De första åren hade vi överlämningen av barnen hemma hos varandra. Det var jobbigt. Jag menar rent egoistiskt jobbigt. Då var jag tvungen att säga allt det där och sedan gå iväg...gå bort från pojkarna, eller ännu värre vinka av dem här hemma, se dem åka iväg och stå ensam kvar...det fanns klumpar i halsen och tårar i ögonen de flesta gånger.

Men så började vi lämna/hämta på skolan. Anledningen var egentligen en annan, men det gjorde att avskedet inte kändes lika tydligt. Jag lämnade som vanligt på morgonen, som vilken dag som helst, sen hämtade jag en vecka senare, som vilken dag som helst...mindre dramatiskt liksom...

I takt med att f.a. Max blivit äldre så sköter han allt själv, hämtar väskor, fixar själv hit och dit med det han behöver. Felix hämtas och lämnas på fritids, ganska odramatiskt fortfarande.

Det känns som vi har vant oss...det tog väl en 3-4 år typ...

Men idag kändes det som om jag aldrig vänjer mig... Veckan har gått alldeles för fort och den blev dessutom kortare än vanligt...landskamp i Malmö med deras pappa i tisdags och redan idag till pappa igen för att gå på storkusinens 18-årsfest och sen packa inför deras semestervecka i Tunisien med nya familjen. jag lämnade barnen där hemma, de bjöd på fika, jag var inte beredd på det...avskedet drog ut...jag hade lite svårt att slappna av och trots att det var mysigt att träffa barnen lite längre så kändes det som om jag bara ville därifrån...Dom fyra...och jag...

Kramade barnen lite extra länge, ensam i hallen. Oj vad många gånger jag sa att jag älskar dem. Gick därifrån med klump i halsen och bestämde mig för att INTE gråta. Jag klarade det, men gud vad jag längtade efter dem redan innan jag satte mig i bilen och körde hem.

Förmodligen kommer jag att prata med dem minst en gång till innan de åker på måndag. Förmodligen kommer veckan att gå jättefort, men de kommer inte hit förrän om 10 resp 11 dagar. Det känns länge...

Hundratusentals barn i Sverige har det såhär...far och flänger mellan sina föräldrar för att vi inte kunnat leva ihop. Orättvist. Men ändå nödvändigt. Vi är lyckligt lottade. Mina barn har föräldrar som bor nära varandra, som kan prata med varandra, som kan sitta och fika tillsammans, som kan dyka upp på en fotbollsmatch trots att det inte är "min" vecka, som båda vill barnens bästa. Så är det inte för alla.

Så nu ska jag tvinga bort klumpen i halsen, sätta igång musik på hög volym och sätta igång och städa i ett rasande tempo innan Henrik dyker upp ikväll. Det blir nog en bra helg ändå...