Felix 9-årskalas

Den 12 november fyller Felix 9 år men eftersom han och Max är hos sin pappa då så fick vi fira det här igår. Mormor & morfar, min syster Tina med familj och min bror Richard med fru och barnbarn, samt jag, pojkarna och Henrik var här. Som vanligt när barn ska ha kalas så kan tiden aldrig gå fort nog, men när det äntligen närmade sig hade Felix klätt sig såhär snyggt och var riktigt glad och förväntansfull =)

Max tog direkt hand om minstinkusinen Sixten:

Tina med familj var först på plats med presenten som blev använd direkt! Kan ni fatta att hon har sytt denna själv...??? Gissa om Felix var nöjd med sin s.k. "Onepiece":
Efter mat blev det lek; Felix bjöd in sina småkusiner och små kusinbarn på sitt rum där alla roade sig med Kaplastavar bl.a. Minstingen Sixten kröp efter och ville också vara med:

Min älskade Henrik med min älskade mamma:

Jag och min älskade pappa:

Överraskade Felix med en favvo-tårta:

Men vad hjälpte det??? Han ville bara ha kladdkaka:Lycklig:

Felix har fotat sin mamma:

Förutom mysdressen fick Felix också pengar som han önskat sig. Han sparar till Nintendo DS eller en iPod. Här räknar han medan kusinerna övervakar:

Sen var det dags för godis, eller som Melker sa:

"Jag får äta lördagsgodis, men vad ska NI ha???"

Sen blev det lite grabbmys i soffan när Felix fick sortera och visa sina nya fotbollskort:

TACK ALLA SOM VAR MED OCH GJORDE FELIX KALAS TILL EN TREVLIG KVÄLL!

Ännu bättre!

Efter en jobbig natt vaknade jag framåt förmiddagen och kände mig positiv till det mesta. Kunde inte somna igår, låg och läste länge och sen väckte boken en massa tankar. Om hur mycket jag har att vara tacksam för, hur lycklig jag är med Henrik bl.a.!

Nu har Felix kommit hem och Max är snart på väg. Härligt! Denna vecka blev det bara 3 nätter ensam utan barnen, det gillar jag. Att de kommer hit redan idag beror på att vi bytt med nästa helg. Då ska de vara hos pappa från fredag eftersom vi ska bort över helgen med Henriks jobb. Det ska bli kul att komma iväg, bo på hotell, gå på fest...kan behöva lite fest och flärd i tillvaron ibland. Så idag färgade jag håret =)

Felix fyller 9 år om två veckor och då är han hos pappa. Därför får vi fira det här redan imorgon med min del av släkten. Ska bli härligt att ha både föräldrar och syskon här samtidigt. Felix har beställt lasagne och sen blir det en tårta som jag inte kan avslöja nåt om än...han ska bli överraskad. Igår fick jag ju hjälp av mamma & pappa att handla och barnen är duktiga på att hjälpa till här hemma så det ska nog gå bra med resten av förberedelserna också. Trots en trött mamma...

Nu: mellanmålsdags!
Kram på er, med önskan om en skön helg!

Det ljusnar i höstmörkret

Jag kände direkt när jag vaknade idag att det hänt något med mig. När jag såg mig i spegeln kunde jag se ett leende som jag inte sett på flera dagar. När mamma & pappa kom hit med mat de varit och handlat till mig, tyckte även de att jag såg gladare och piggare ut. Ni anar inte hur skönt det är att känna den skillnaden. Jag är så glad att jag gjort något åt mitt mående och att det fått effekt.

Jag var på Vårdcentralen igår och träffade en jättebra kvinnlig läkare. Fick förtroende för henne direkt. Fick berätta lite sammanfattande om min sjukdomshistoria och vi diskuterade olika medicinnivåer. Summan av besöket blev att jag kände mig förstådd och tagen på allvar. Hon tyckte jag skulle vila hemma veckan ut. Jag fick utskriven en ny starkare hostmedicin (blir jättesnurrig av den, men jisses vad effektiv den är mot hostan!) samt ytterligare en höjning av dosen antidepressiv medicin. Precis som jag skrivit om tidigare så nämnde även läkaren att risken för återfall ökar ju fler depressiva perioder man haft. Desto viktigare att höja dosen och få en lång sammanhängande period då jag hamnar på en stabil och harmonisk nivå. Idag är det elfte dagen sen jag höjde dosen från 10 till 20 mg/dag. Och igår höjde jag ytterligare till 40 mg. Idag känns det som sagt lite lättare allting.

Jag vågar inte riktigt ropa hej än, jag är inte helt uppe på min "normala" nivå där jag mår som bäst, men jag mår mycket bättre idag än igår. Delvis tack vara vännen S som muntrade upp mig med lite snack och sällskap igår kväll! Att få lunch- och fikasällskap av äldsta sonen som jag fick idag är minsann också en bra medicin. De har "Allaktivitetsdag" och han tillbringade förmiddagen på badet och eftermiddagen med pingis i Idrottshallen, så det blev både lunch och eftermiddagsfika här hos mig. Det gjorde gott! Att fika var också gott! Fattiga riddare a ´la Farmor Anna är aldrig fel =)

Imorgon kommer barnen hit igen för att vara här en vecka. Vi har bytt lite dagar pga. olika andra händelser, så på lördag ska Felix ha sitt 9-årskalas här hemma för släkten Eriksson. Som han har längtat! Tack mamma & pappa för hjälpen med handling och annat. Ni är bäst!

Trött på...

...att hosta
...att vara hemma
...att vara hes
...att ha ont i bröstet
...att sova dåligt

Och trött på att vara trött!

Det är väl så...när kroppen är nere så drabbas den lättare av en massa ont...är jag fysiskt utmattade pga sjukdom så blir jag lättare påverkad mentalt. Är jag mentalt svag så drabbas kroppen lättare av en massa sjukdomar. Det är väl det där med att kropp och själ hör ihop...

Den senaste veckan har jag både haft ont i gallvägarna till och från, men det som varit värst är en envist ihållande hosta. Att alltid ha hostmedicin hemma borde vara en mänsklig rättighet...i ett par veckor klarade jag mig med receptfria Noskapin men i onsdags gick det inte längre. Då fick jag en akututryckning av mamma som kom med Coccilana Etyfin = den bästa hostmedicinen nånsin! MEN...vanlig biverkning är gallkramper....alltså inte så lämplig för denna kroppen... Vågade ta den en natt sen fick jag besöka Vårdcentralen i torsdags. Träffade en trevlig doktor som lyssnade, tog prover och konstaterade Luftrörskatarr, skrev ut Mollipect (som möjligtvis är den nästbästa men inte i närheten av CE...). Sedan dess har jag hostat, vilat, läst, hostat, kollat tv, vilat, läst, hostat, kollat tv, hostat, osv....

I helgen gav jag mig ut lite för att kolla på Felix när han spelade fotboll och innebandy. Efteråt var jag helt slut, trots att det inte var jag som ansträngde mig. Känns som luftrören är tunna som sugrör emellanåt... Nattsömnen blir sådär eftersom hostan lätt blir värre när jag ligger ner och när jag blir varm.

Idag är jag hemma från jobb precis som jag varit sedan i tisdags. Trodde verkligen jag skulle bli frisk över helgen, men känns ingen skillnad jämfört med i fredags, tråkigt nog! Men kroppen visar tydligt vad den behöver: VILA!

Har läst ett par av Mari Ljungstedts Gotlands-deckare som legat på vänt. Dom gillar jag! Nu har jag lånat några nya böcker på biblioteket som jag tänkte ge mig an. Återkommer med recension när jag vet om de är något att rekommendera.

Kram på er så länge!

600

...så många inlägg har jag skrivit på min blogg sedan starten i december 2008...det är mycket som har hänt sedan dess och ibland går jag tillbaka och läser....ibland tänker jag "Varför skrev jag detta?" men för det mesta är jag nöjd och tillfreds.

Ännu mer nöjd och tillfreds blir jag när jag får så mycket positiv respons som jag fått på mitt senaste inlägg om "Ett halvt liv"... De flesta som kommenterat det på olika vis är själv i samma situation, men även några andra har kommenterat. Jag vet inte hur mycket man som utomstående förstår av detta. Innan jag själv skildes hade jag inga tankar på hur jobbigt det måste vara att ha barnen hos sig på halvtid, och framför allt hur jobbigt det måste va för barnen. Ibland när jag diskuterar det med andra som lever i en "hel familj" så kan jag få kommentarer som att "Men när du inte har barnen så kan du ju göra vad du vill"...men det är ju så fel...när barnen är hos sin pappa kan jag inte alls göra vad jag vill, eftersom det jag vill är att vara med barnen. Förstår ni?

Mina älskade pojkar sommaren 2003

Att ha "mycket tid" innebär inte automatiskt att man mår bra. För min egen del är det nog precis tvärtom. Det är när livet rullar på i lagom raskt tempo som jag mår som bäst. När jag får för mycket tid att grubbla, det är då ångest och negativa tankar kommer, det är då ensamheten känns som värst och det är då jag påminns om det mörka hål jag befunnit mig i under längre perioder tidigare i mitt liv.

Hålet var som mörkast och djupast 2005, då jag först blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag fattade ingenting, men jag var livrädd. Livrädd för alla symtomen som gjorde att jag inte kände igen mig själv; jag stängde in mig och rullade ner persienner, undvek att gå till affären på tider då jag kunde träffa någon jag kände, kände sällan glädje, var obeskrivligt trött och led ändå av sömnproblem, oförmåga att ta itu med vardagssysslor, koncentrationssvårigheter, panikattacker med hjärtklappning, andnöd, skakningar och yrsel.

Men jag sökte hjälp och fick hjälp! Jag hade en underbar samtalsterapeut som hjälpte mig igenom dessa första hemska månader och år. När det inte enbart hjälpte fick jag även medicinering. Först insomningshjälp och sedan antidepressiv medicin. Det är snart 6 år sen. Jag tar fortfarande dagligen medicinen.

Enligt sjukvårdsrådgivningens sida http://www.1177.se/ insjuknar omkring 40 % av alla kvinnor någon gång i depression som kräver medicinsk behandling. Däremot är det långt ifrån alla som söker hjälp. På samma sida kan man läsa:

"Nästan nio av tio blir botade från sin depression om behandlingen består av både antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Drygt hälften av dem som drabbats av en depression en gång i livet insjuknar på nytt. För dem som haft två eller flera depressiva episoder ökar risken för återfall mellan 75 och 90 %. För omkring 10-15 % av dem som haft depression flera gånger kan den bli långvarig. Det innebär att man aldrig blir riktigt bra mellan de svårare depressiva perioderna, men man kan arbeta och leva ett ganska bra liv ändå."

Det kan verka nedslående att läsa denna statistik men för mig är det mer en tröst. Jag ser att jag inte är ensam, jag VET att jag inte är ensam. Jag är förberedd på att jag tillhör den del av befolkningen som får återfall, men jag känner mig för det mesta mer trygg i den vetskapen nu. Jag känner tidigare igen tecknen, jag vet att jag behöver söka hjälp och jag drar mig inte för att göra det. Och jag pratar! Genom åren har jag talat med olika terapeuter, psykologer, kuratorer, läkare, och dessutom alla vänner, familj och arbetskamrater som lyssnat, stöttat och funnits tillhands. Men det är inte lätt.

Jag minns ett läkarbesök på min närliggande vårdcentral för ca två år sen. Jag hade sökt för att jag behövde hjälp, kände att det mörka hålet närmade sig och jag visste vad som behövdes...min medicinering hade minskats och det funkade inte. Jag var övertrött, sönderstressad och full av ångest. När jag tog läkaren i hand inne på hans besöksrum, hälsade han med orden "Men du ser ju pigg och fräsch ut, du kan väl inte va så sjuk"...... Det är då jag blir så ledsen och besviken...för om inte läkarna som möter liknande patienter för jämnan, kan visa förståelse, hur ska då denna sjukdom kunna få förståelse bland oss vanliga människor, på arbetsplatser, i skolor och i samhället?

Tänk på att det är en osynlig sjukdom som man inte kan bedöma genom att bara titta på en människa. Det onda sitter på insidan och många är väldigt bra på att dölja det!

I måndags ringde jag Vårdcentralen igen. En kraftig och plötsligt påkommen panikångest drabbade mig under söndagkvällen. Som en blixt från en klar himmel kom yrseln, hjärtklappningen, andnöden då det känns som någon står på mitt bröst, känslan av att "nu är det kört"...jag hann fundera över var psykakuten finns, men tanken på att ringa någon som kunde hjälpa mig dit eller bara hjälpa mig här hemma, var fullkomligt oöverstiglig. Mitt i alltihop vill jag inte be om hjälp.

En halvtimme senare hade attacken klingat av och förnuftet återvänt. I måndags ringde jag vårdcentralen. Ovan nämnda läkare är inte i tjänst. Bemötandet och förståelsen jag fick i telefon var alldeles förträffligt. Det bokades en väl tilltagen tid hos en kvinnlig läkare till nästa vecka och dessutom ringde en psykolog upp mig samma dag. Efter det kändes det lite lugnare. Psykologen gav mig rådet att direkt öka på min dos av antidepressiv medicin. Nu känner jag snart igen mig själv igen. Hoppas jag!

Ett halvt liv

Sitter och läser en ny favorittidning YOURlife. Alexandra Pascalidou är ständig krönikör och skriver denna gång om skilsmässor. Med anledning av den nya boken "Happy happy" som kommit ut...en bok där flera kända kvinnor skriver om sin lyckliga skilsmässa. Alexandra har en annan bild av det hela, en bild som jag delar...det handlar om barnen...hon skriver om sin egen skilsmässa såhär:

"Sen dess delar jag min dotter. Jag får njuta av halva hennes liv. Dela hälften av hennes sorger. Smeka bort hälften av hennes smärtor. Vara borta när jag borde vara där. Det känns som ett livstidsstraff. En sorg utan början och slut."

(Alexandra Pascalidou i YOURlife nr.10/2011)

Jag känner igen mig precis i det hon skriver. Men jag är lyckligt lottad trots allt. Barnen har en pappa som är närvarande och vi delar mycket. Men det går inte att komma ifrån - det var inte så här det var tänkt att bli. Jag tänkte mig såklart ett liv där jag varje kväll kunde stoppa om mina pojkar och pussa dem godnatt. Att jag varje morgon skulle vinka av dem på väg till skolan. Att vi inte skulle behöva använda fraser som nu blivit en naturlig del i vårt liv "Är vi hos dig då?", "Har du barnen nu?", "Den har jag hemma hos pappa" osv... Och den mest förhatliga frågan som jag fortfarande får ibland: "Är du barnfri nu?". Jag brukar nuförtiden svara att jag snarare är barnlös... För inte ser jag det som en frihet när jag inte har barnen hos mig, det var ju inte så det var tänkt.
Jag är mamma 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan! De finns i mitt hjärta och i mina tankar oavsett vilket hem de befinner sig i, oavsett vilka sängar de sover i, oavsett vem som lagar deras mat.
De är mina älskade pojkar och jag finns för dem dygnet runt, alltid! De kommer alltid att vara det viktigaste som finns och absolut den bästa medicinen!

Här är lite bilder från våren 2005.

Barnen var så små, undrar hur mycket de förstod och hur de mådde. Egentligen.

Felix 2½ år, försöker få på sig Max fotbollsskor:

Max 7 år, visar stolt upp medalj från fotbollscup i Häljarp:
Max på skolavslutningen 2005, då han slutade f-klassen:

Första dokumentationen av Felix målvaktskarriär. Vår trädgård i Drottningen och med mina gamla beskydd:

(För er som ev. blir förvirrade av detta inlägg vill jag bara förtydliga att jag och barnens pappa är helt överens om att det var bäst för oss båda att skiljas. Det är ingen av oss som längtar tillbaka till den andre. Men sorgen över att det blev så och hur det påverkar barnen är ändå lika stark.)

Energitjuvar

(Bilden hittade jag på facebook)

Energitjuvar kan te sig på många olika sätt...det kan vara en tanke, en företeelse, en händelse, en person, en vana eller ovana......

I olika perioder i mitt liv har jag försökt göra mig kvitt energitjuvandet. Ibland går det bra - ibland går det sämre... Vissa energitjuvar kan jag inte göra mig kvitt, men JAG kan välja hur jag vill förhålla mig till dem. Tanken att det bara är JAG SJÄLV som kan bestämma hur mycket negativ energi jag ska generera är både lättande och skrämmande. För visst är det så att det inte alltid är så lätt...

Höst

Många är vi väl som sörjer lite att sommaren kom, gick och försvann...alltid alldeles för fort. Hösten avlöser utan att fråga oss vad vi tycker...det är bara att gilla läget... Men visst finns det en tjusning även med denna mörka, kalla och ruggiga årstid... Sedan jag skrev sist har i alla fall jag haft en hel del trevliga stunder;

Som anställd i Landskrona stad fick vi för två veckor sen lyssna på en alldeles förträfflig föreläsning med Sara Lund. Sara är egentligen man men har sedan många år levt som transvestit och föreläste bl.a. om allas lika värde, jämlikhet, fick oss att tänka efter både en och två gånger kring våra egna fördomar och föreställningar. Mycket väl värd att lyssna på. Läs mer på www.saralund.se om ni är intresserade.

En fredagkväll i slutet på förra månaden hade jag också en efterlängtad tjejmiddag här hemma, med mina gamla kompisar från högstadiet, Marie, Lotta och Victoria. Hur 8 timmar kan gå så fort som de gjorde denna kväll/natt är helt ofattbart, men GUD så kul vi hade. Jag har lovat att upprepa detta och längtar redan till nästa gång.

Samma helg var jag hos Henrik och bl.a besökte vi Kivik för att titta på Äppletavlan som görs varje år inför Äpplemarknaden. Jag har sett den live en gång innan men denna var mer svårtydd än tidigare. Dock häftigt att se 35000 äpple uppsatta på spik på en stor tavla utomhus. Även det väl värt ett besök.

Hösten innebär ju också att få kura ihop sig i soffan med en filt, varmt te, lite tända ljus osv...och förra veckan passade det bra eftersom jag var rosslig i halsen och hostig. Tack o lov blev det inte något större besvär av det, men Felix fick däremot stanna hemma med magont i fredags. Förutom det är det full rulle med barnens skola, fotboll och numera även innebandy för båda pojkarna. Kul att de hittar något som passar dem.

På mitt jobb är det verkligen också full rulle...det är mycket som händer hela tiden och idag har jag t.ex. varit och blivit examinerad för min PIM-utbildning (Praktisk IT- och Mediakunskap) och blev godkänd...kanske lite inspirerad att fortsätta lite till på egen hand, men inte säkert.

Nu ska jag logga ut härifrån och sätta mig med ett par intressanta tidningar om Förskolan och vårt spännande arbete. Sen blir det väl ett halvt öga på Sveriges match mot Holland senare ikväll... Inga pojkar hemma så det blir ganska tomt...

Ute smattrar regnet på fönsterrutorna och jag kan inte låta bli att tycka att höstkvällarna är ganska avslappnade...att det blir mörkt tidigt gör på något vis att jag går ner i varv tidigare och lättare kommer i säng i tid... (Märks det att jag försöker förlika mig med mörkret...)

Kram på er!