Studiestress...

Börjar förstå att magkatarr-symptom måste vara ganska vanligt hos studenter... Själv är jag bara en halvfarts-student, men kanske just därför det känns stressigt just nu. Examensarbetet ska vara inne den 21 mars kl.12.00 och innan dess måste jag ha fått ordning på mina tankar... Idag har jag suttit flera timmar och samlat ihop tankar, planeringar, litteraturhänvisningar och citat, men inte alls kommit så långt som jag hade hoppats på.

Detta TROTS att jag började dagen med en runda på slingan (bättre tid än i tisdags dessutom) och alla förståsigpåare säger ju att man blir så pigg av att motionera...det vete tusan...förmiddagen höll jag på att snurra till det helt i huvudet med studierna och i eftermiddag däckade jag helt i soffan efter skidskyttet...så nä, inte tusan blir jag pigg av att varken motionera själv eller se andra göra det...haha...

Men jag lovar, jag ska inte sluta för det...men nu smäller jag ihop skolböcker och dator och ägnar mig åt fredagsmys med sönerna. Ska bli lax med romsås till middag och sen ser i alla fall jag finalen i På Spåret... Heja Haags!!!

Chockad - på ett positivt sätt...

Ja jag har minsann chockat både mig själv, min kropp och omgivningen de senaste dagarna... Jag har nämligen motionerat!!! Jo då, ni läste rätt!

Jag hade besök av Henrik i helgen och redan då blev det en hel del promenader tillsammans, ner i stan och hem, till IP, slingan, cykla till Felix innebandy etc... Henrik har alltid försökt peppa mig till mer motion men ibland funkar det precis motsatt...jag måste SJÄLV få bestämma över detta! Så döm om hans förvåning när jag 23.15 i söndagskväll föreslog att vi skulle ställa klockan på 7 för att ta en morgonpromenad på måndagen...??? Jag vet att han gillar att sova på sina lediga dagar, men här kunde han ju bara inte säga nej... Så kl.7.04 gick vi iväg med rask takt och jag med stavarna i händerna. Det blev bort till Karlslund också slingan där som är 1560 m lång. Och tidsmässigt bedömde vi att det är ytterligare 500 m för att komma hemifrån och dit. Så totalt ca 2,5 km. Inte så långt kan tyckas men alldeles lagom en måndagmorgon före jobb. Knappt 30 min tog alltihop. Det var ljuvligt skönt och ännu bättre blev det av att solen sken från en klarblå himmel, trots att det var -6 grader.

Redan igår kväll kände jag av lite träningsvärk i vaderna men i morse hade den spridit sig till ryggen. Där känns det alltid när jag inte gått med stavarna på ett tag. Men FÖRDELEN MED TRÄNINGSVÄRK ÄR JU ATT MAN GJORT SIG FÖRTJÄNT AV DEN!!!

Idag är båda sönerna samlade här hemma igen (och gissa hur rörd och glad jag blev över en överraskning från dem för att det var "kvinnodagen" =) ) och Felix skulle träna Innebandy med sin pappa. Jag var sugen på att röra på mig igen men tyckte det var taskigt att lämna Max ensam när han precis kommit hem. Istället lyckades jag locka med honom till slingan igen! Då ställde han kravet att vi skulle SPRINGA! Ni som känner mig vet att det typ ALDRIG händer!!! Det finns ju (lite konstiga) människor som tycker det är skönt att springa...det har jag aldrig förstått...det finns de som säger att när man väl kommit igång så är det sååå skönt och man kan inte vara utan det...jag har ALDRIG kommit dit eller ens i närheten...

Men idag var jag taggad. Jag gick med på Max krav under förutsättningarna att jag fick varva jogging med gång. Annars är jag rädd att jag inte hade överlevt... Så vi gick i rask takt dit (Max något lite generad över min klädsel...det är ju inte direkt löparkläder jag har i min garderob...) och tog sen ett varv på slingan... Joggade/lunkade ett par hundra meter, gick en bit osv... Vi tog tiden på promenaden igår och jämförde med idag och det blev 2 min snabbare tid idag...alltså liiiite snabbare, men gissar att jag höll ett jämnare tempo igår när jag gick =)

Men nu är moroten att ständigt förbättra den tiden samt öka sträckorna som jag springer....eller i alla fall inte går...kanske lite väl optimistiskt att kalla det springa...haha...

Är så tacksam...

...för att jag har ett jobb jag älskar. Mycket av detta beror på alla de underbara barn jag har förmånen att se utvecklas och växa. Men också deras föräldrar som på kvällens föräldramöte gav oss så mycket bekräftelse och kärlek att vi blev alldeles rörda. Mina underbara kollegor som bidrar till att det är roligt att gå till jobbet varje dag. Ja det är t.o.m. så att jag retat mig hela kvällen på att jag är studieledig imorgon...skulle gärna vilja vara där imorgon för att känna av den härliga stämningen som fanns ikväll!

Visst finns det dagar som är jobbiga av en eller annan anledning, men det är då man får plocka fram minnena av den här känslan. Jag ska spara den och minnas!!!

Godnatt!

Mina älskade barn!

En dag förra veckan kom Felix plötsligt och sa att han ville vara lite mer hos mig i veckorna... Hur bemöter man det? Han ville inte säga det till sin pappa för han ville inte att han skulle bli ledsen... Oj! Vilket samvete man lägger på de små barnen i såna här situationer... Jag lyssnade och berömde honom för att han uttryckte sina känslor och sina önskemål (det har vi länge peppat honom att han måste göra) och lovade att vara med när han sa det till pappa.

I det läget är det varken lätt att vara förälder eller barn. Varken föräldern som blir sårad eller föräldern som ska stötta... I alla fall pratade vi om det tillsammans och det var modigt av Felix att föra fram det tyckte vi båda. Någon konkret idé om hur han skulle vilja förändra hade han dock inte. Vi funderade och diskuterade och vi kom fram till att så länge jag pluggar (visserligen bara några få veckor till) så kan han komma hit en eftermiddag efter skolan, när jag slutat tidigt på jobb. Det blev han nöjd med och idag var första dagen...

Jag slutade kl 12 och han kl 13 så vi fick eftermiddagen tillsammans. Riktigt mysig bonustid utan att det tog tid från hans tid med pappa. En superbra kombination tycker jag. Önskan är ju att de med åren kan bestämma lite mer själv men samtidigt behöver det finnas en grundstruktur så de vet var de ska ha sin bas. Men jag som själv haft turen och lyckan att leva med båda mina föräldrar på heltid, kan ju inte sätta mig in i hur detta delade liv känns för barnen... Jag önskar de kunde få slippa detta, men samtidigt är livet som det är och vi är båda helt övertygade om att vi gjorde rätt som gick skilda vägar för snart 6 år sen. Men det dåliga samvetet över vad man utsatt barnen för lär nog aldrig försvinna....

Men å andra sidan är jag så oerhört tacksam för att vi båda bor i samma stad, nära skolan, idrottsplatserna och övrigt som är viktigt i barnens liv. Vi hjälps åt när det behövs och samarbetar bra. Så är det minsann inte alla som har det...tyvärr...

Gud vad jag älskar mina pojkar!!!!

Kommentera gärna

NU funkar det äntligen tack vare andra vana bloggare =)

Det vore jättekul om du lämnar en kommentar när du läst nåt på min blogg så jag vet vem som följer...

När du väljer kommentera kommer det upp en rad olika alternativ, välj ANONYM längst ner och sen följer du bara instruktionerna. Men var inte alltför anonym, skriv gärna ditt namn i kommentaren =)

Kram!

HJÄLP...

...är det någon som är hemmastadd i Bloggvärlden som kan förklara för mig varför det inte går att kommentera på min blogg...??? Om jag förstått det rätt kan man göra det om man har ett Google-konto, men inte annars... Visst borde man väl kunna kommentera typ som anonym eller nåt liknande?

Tar tacksamt emot tips, men eftersom det inte går att kommentera så gör det istället till min mail: mar.erik@bredband.net eller på min facebooksida...

Tack på förhand, nu åter till studierna...

Trött på förkylning och kyla

Det är minsann inte många veckor denna vinter som jag varit fri från förkylningssymptom! Ett par veckor i januari var det nog, men det var då jag fick gallanfallen tillbaka...

Idag har magen mått bra men däremot har förkylningen blommat upp igen. Därför kallar nu sängen och eftersom barnen åkt till sin pappa kan jag sova ostört hela natten och dessutom lite längre än vanligt. Sååå skönt!

För övrigt har det ju blivit MARS idag - den första VÅRMÅNADEN!!! LÄNGTAR!!! (Mindre än två månader till ROM!)