Mina älskade barn!

En dag förra veckan kom Felix plötsligt och sa att han ville vara lite mer hos mig i veckorna... Hur bemöter man det? Han ville inte säga det till sin pappa för han ville inte att han skulle bli ledsen... Oj! Vilket samvete man lägger på de små barnen i såna här situationer... Jag lyssnade och berömde honom för att han uttryckte sina känslor och sina önskemål (det har vi länge peppat honom att han måste göra) och lovade att vara med när han sa det till pappa.

I det läget är det varken lätt att vara förälder eller barn. Varken föräldern som blir sårad eller föräldern som ska stötta... I alla fall pratade vi om det tillsammans och det var modigt av Felix att föra fram det tyckte vi båda. Någon konkret idé om hur han skulle vilja förändra hade han dock inte. Vi funderade och diskuterade och vi kom fram till att så länge jag pluggar (visserligen bara några få veckor till) så kan han komma hit en eftermiddag efter skolan, när jag slutat tidigt på jobb. Det blev han nöjd med och idag var första dagen...

Jag slutade kl 12 och han kl 13 så vi fick eftermiddagen tillsammans. Riktigt mysig bonustid utan att det tog tid från hans tid med pappa. En superbra kombination tycker jag. Önskan är ju att de med åren kan bestämma lite mer själv men samtidigt behöver det finnas en grundstruktur så de vet var de ska ha sin bas. Men jag som själv haft turen och lyckan att leva med båda mina föräldrar på heltid, kan ju inte sätta mig in i hur detta delade liv känns för barnen... Jag önskar de kunde få slippa detta, men samtidigt är livet som det är och vi är båda helt övertygade om att vi gjorde rätt som gick skilda vägar för snart 6 år sen. Men det dåliga samvetet över vad man utsatt barnen för lär nog aldrig försvinna....

Men å andra sidan är jag så oerhört tacksam för att vi båda bor i samma stad, nära skolan, idrottsplatserna och övrigt som är viktigt i barnens liv. Vi hjälps åt när det behövs och samarbetar bra. Så är det minsann inte alla som har det...tyvärr...

Gud vad jag älskar mina pojkar!!!!