Pojkarnas Skolavslutning

Skolavslutningen på Västervång i fredags blev en stämningsfull, musikalisk, glad tillställning, trots att regnet öste ner utanför. Som tur är firas avslutningen alltid inne i Idrottshallen och sen i respektive klassrum.

På plats bland publiken fanns mormor och Melker för att se och lyssna på Max och Felix.

Först på programmet var åk F-2, här är det Felix som är uppe och sjunger tillsammans med sin klass.
Efteråt serverades jordgubbsbakelse i klassrummet och då kan man bli såhär glad!
Det är ju dessutom sommarlov runt knuten...

Sen fick vi rusa ut i Idrottshallen igen för att lyssna och se på Max när de sjöng för allra sista gången på mellanstadiet...

Här sjöng de bl.a. om hur de ska spana brudar på piren i Borstahusen i sommar...

Efter sång, musik, tårta, avtackning och diplom och andra belöningar (Max fick för sin förstaplats i höjdhopp samt andraplats i Nutidsorientering), så bar det av till vår traditionsenliga lunch på Gläntan. Där har vi firat skolavslutning 5 av de senaste 6 åren. I år var "alla" med. Mormor, morfar, farmor, farfar, pappa Lars, jag, Max, Felix och kusin Melker (som fick va med för att se och lära...)

Vi var alla hungriga och det kändes som vi kastade oss över maten...som alltid smakar jättebra där!!! Felix klämde, precis som i fjol, två portioner pannkakor innan jag hunnit äta upp min sallad. Melker skulle inte va sämre, men klarade sig med en portion.

Saligheten i Felix ögon talar sitt eget språk...mmm pannkakor....mmm...

Alla blev mätta och belåtna!

Men finns det inkomster så finns det utgifter, sägs det ju...När vi kom hem intog Melker den här något originella stilen...sen fick vi byta blöja...

Felix och Max var rejält slitna efter en fullspäckad förmiddag...eller rättare sagt ett fullspäckat läsår!!!

Då är det skönt att slänga av sig finkläderna och slappa i soffan en stund...

Själv tog jag visst en liten tupplur i Max soffa...men som tur var förevigades det inte på bild...jag var ju dock ansvarig för tre barn...hmm...

Nu, mina älskade pojkar, är ni välförtjänta av ett långt och skönt sommarlov!!!

NI ÄR BÄST!!!

fortsättning...

Jag har fått en del respons på olika vis på mitt förra inlägg...på VÄLDIGT olika vis! Jag går inte närmre in på detta här, men när jag läste tidningen och andra nyhetssajter idag så tänkte jag på hur ordspråket jag refererade till kan ses ur många olika perspektiv...

"Döm inte någon förrän du gått en mil i hans skor"

Det kan även gälla de som är i luven på varandra efter SD:s torgmöte förra veckan. Nu är det pajkastning mellan de som var motdemonstranter och de som höll i mötet. Vem gjorde rätt och vem gjorde fel? Hur stor förståelse har de egentligen för varandra? Jag hade bestämt mig för att totalt bojkotta SD-bloggen men idag kunde jag inte låta bli att söka upp den. Men jag blir så förbannad...läste inte ens hela. Det jag kan hålla med om är väl dock att yttrandefriheten är viktig. Den ska vi vara stolta över här i Sverige. Men gränsen kan också vara hårfin. När går man över gränsen till vad som istället blir en kränkning? Inga lätta frågor det där...

Dock väcker det uppmärksamhet. Vid frukostbordet häromdagen kommenterade Max någonting som stod i tidningen om SD, t.ex. Då gäller det att som förälder kunna svara på hans frågor på ett genomtänkt sätt. Förklara hur det fungerar med yttrandefrihet och demokrati, samt alla människors lika värde.

När det gäller min egen yttrandefrihet så känns det befriande att kunna skriva av sig emellanåt. Jag gör det för min egen skull, men samtidigt är det ett sätt att hålla kontakt med er jag inte träffar så ofta. Vet att många av mina vänner, syskon m.m. håller koll på mig här och vet vad som händer i mitt liv tack vare bloggen. Det finns alltid en risk att saker som jag skriver kanske någon annan tar åt sig av. Jag skriver från mitt hjärta om mina känslor, tankar och upplevelser. De senaste dagarna har jag haft ett par samtal med människor i min närhet där de sagt "Jag ska inte klaga, du är ju sjuk så ofta..." Men så vill jag inte att någon ska tänka. Det som står en närmst är såklart jobbigt för den det drabbar. Jag blir varken friskare eller sjukare för att någon annan håller tyst om sina sjukdomar eller problem. Och även om jag har en sjukdom att dras med för jämnan så kan jag också tycka att en vanlig förkylning är pest och pina.

Nu är jag mest frustrerad över att ingen av mina kureringsmetoder verkar fungera. Jag sover massor, jag tar en massa mediciner varje dag, jag försöker reglera det jag äter för att se om det påverkar galla/lever-problemen. Men just nu funkar inget. Det jag har kvar att testa är starkare morfinliknande smärtlindring. Dessa använder jag i yttersta nödfall och inte när jag är ensam hemma med barnen. De knockar mig ganska rejält och då känns det inte så tryggt att samtidigt ta hand om barnen. Bäst funkar det att ta dessa till natten, så nu har jag bestämt mig för att ta det i kväll om jag inte mår bättre efter denna dag.

Känns jättetrist att missa terminens sista jobbdagar (en del barn slutar denna vecka) och hur lönekuvertet ser ut i juni vill jag inte ens tänka på...men vad ska jag göra??? Suck!

Barnen är i alla fall hos sin pappa nu och det gör att de slipper se mig såhär, plus att jag kan vila på ett annat vis. De senaste två nätterna har jag sovit mycket bättre och idag tog jag också ett varmt skönt bad på förmiddagen. Regnet har öst ner hela morgonen och förmiddagen, men jag hoppas verkligen att det blir bättre till fredag när det är skolavslutning. Då har jag tagit föräldraledigt för att vara med på pojkarnas avslutning i skolan och det bara måste gå! De har redan fått stå ut med så mycket inställda aktiviteter och en tradig sjuk morsa, så avslutningen måste ordna sig!

Alla ni som har studenter i veckan, hoppas att allt går vägen och att vädret blir bra!

Kram på er alla & tack alla ni som hör av er med kryapåmig-hälsningar!

Max på vandring - jag hemma...

Så var ryggsäcken packad med allehanda matsäck och Max är ivägskickad till skolan. Det vankas buss ut till Sandbergen och sen vandring längs havet hem. Gårdagens ihållande regn har avstannat men för säkerhetsskull är regnkläderna nerpackade...

Min sömn har varit dålig de senaste nätterna så igår la jag mig på spikmattan trots att jag hade ont i magen (brukar inte va så skönt då) och sömnen blev genast bättre! Har sovit mycket bättre men när jag vaknat till har jag känt av smärtan ändå. Direkt när klockan ringde i morse så kände jag att smärtan från igår fanns kvar, denna gång lite längre bak i ryggen. Jag undrar VAD det är som gör ont. Om det fastnat någon sten, om levern är svullen eller vad det nu är. Längtar så till måndagens magnetröntgen och hoppas verkligen att den kan ge någon förklaring till min långa smärtperiod på sistone. Så här länge brukar det aldrig vara, det har ju hållt på flera veckor med bara någon enstaka dag som varit helt bra. Samtidigt är det inget akuttillstånd eftersom jag inte får feber. Men smärtan gör ändå att jag hindras att leva ett normalt liv. Hade verkligen behövt jobba eftersom vi skulle jobba med utvärdering ikväll...men när jag knappt kan va upprätt är det lite svårt att kunna va en hel dag på jobb. Men ack så trist....

När jag låg och försökte sova igår kom jag att tänka på ett ordspråk som kan passa in när kanske inte alla runtomkring förstår vad någon annan går igenom... Förstår om det finns de som tycker att jag borde kunna jobba trots smärtan - och tro mig, det gör jag MÅNGA gånger!!! Men bara jag kan känna min egen kropps gränser och ta ansvar för det.
Det finns ju alltid folk som tycker det är en merit att va på sina jobb TROTS att de mår dåligt, men vem tjänar på det? Knappast den egna hälsan i alla fall. Och var och en får ju ta ansvar för sitt liv... Eller...?

"Döm aldrig någon förrän du gått en mil i hans skor"...

Det blev en dag på stranden...nä jag menar akuten....

...men nä det var inte pga mig den här gången...kunde varit men jag avklarade mitt per telefon tidigare i morse. Pratade med "min" sköterska på kirurgen som är en klippa. Jag informerade om att jag krävt smärtstillande nu i ett par veckor regelbundet, dessförinnan ganska ofta. Hon lovade informera "mina" läkare och återkomma om de tycker jag ska göra något...om inte annat så ska jag i alla fall på röntgen om en vecka. Idag har jag haft ont till och från, alltså som de senaste dagarna...tradigt!!!

Besöket på akuten idag handlade om Max fot. I lördagens match hände någonting som gjorde att hans fot ömmade, svullnade och blev rödblå. Vårdcentralen kunde inte ta emot idag och eftersom han ska ut på vandring med klassen imorgon så var det lite bråttom att få kollat upp foten. Vi ville ju inte riskera att vandringen skulle skada något ännu mer. Alltså blev vi hänvisade till Ortopedakuten i Lund. Vi körde dit strax före lunch och det kändes allt lite konstigt att vara där utan att själv vara patient.

Efter ett par timmars väntan fick vi träffa en sjukgymnast som undersökte foten. Fick lite känsla av att han tyckte vi var där i onödan...men vad vet vi??? Visst kändes det lite dramatiskt att köra till Lund, men det var ju rådet vi fick. Hade jag visst att det var en sjukgymnast vi skulle möta kunde vi sökt en sjukgymnast här i stan istället...men men nu var vi där och fick besked att inget var brutet och att det antagligen bara var en rejäl smäll som gjort att det blivit ett rejält blåmärke och ömhet. Alltså ska vandringen imorgon kunna genomföras som planerat och i stället fick han vila från träningen ikväll.

Fick en påminnelse på akuten om att Max blivit stor...fri sjukvård var ett minne blott och idag fick vi snällt betala 300 kr. Min noga gjorda budget i slutet av förra månaden när räkningarna betalades, är också ett minne blott... Det går aldrig att planera för oförutsedda utgifter i det här hemmet...sjukdagar, mediciner, bilreparation, läkarbesök, examenskläder...ja så va den budgeten förbrukad...inte såååå kul när det bara är den 7:e... Men som min pappa alltid (försökt) lära mig: "Det ordnar sig alltid"... ;-)

Felix premiärdopp!!!

Ikväll blev det en cykeltur i det underbara vädret. Henrik, Max, Felix och jag cyklade till campingen. Vi gick ut på bryggan mest för att titta och kanske känna med handen på vattnet, men innan vi hann blinka hade Felix fått av sig kläderna och hoppat i. Han var värsta fisken och hoppa, dök, simmade och stänkte såklart en del på brorsan som behöll kläderna på. Badet var ju inte planerat så efter att ha badat i sina kalsonger, fick jag offra min kofta för att torka Felix.

Måste säga att jag blev imponerad av hans mod!

Alltså: 6 juni 2010 blev det premiärdopp! Inte så tokigt ändå med tanke på hur vädret varit...

Hoppas det snart blir fler såna kvällar och dagar!!!

Följetongen om min mage...

...fortsätter....

De senaste veckorna har verkligen inte varit något kul i det avseendet. Den senaste veckan har jag haft ont alla dagar utom i onsdags. För både barnens, jobbets och min egen skull har jag försökt härda ut och klara mig igenom dagarna med smärtstillande, men i fredags började det bli outhärdligt. Får lägga till mer och mer mediciner och det känns inte helt bra att göra på egen hand. I fredags eftermiddag när jag kom hem hade jag så pass ont att jag tänkte att jag hade åkt in akut om det inte varit en fredag.... Erfarenheten har ju lärt mig att det inte händer mycket över helgen på sjukhuset ändå och då valde jag att gå på halvfart hemma med mina barn istället.

Pojkarna är fantastiska på att vara omtänksamma och förstående, låter mig vila när jag behöver det, hjälper till lite extra här hemma när jag ber dem och står ut med en tråkig mamma när jag har ont. Det enda jag inte vågar göra när de är hemma är att ta de starka smärttabletterna som däckar mig. Vågar inte riskera att sova så hårt att jag inte hör dem på natten om de behöver mig. Men fortsätter det såhär imorgon kan jag nog inte låta bli...

Har en vecka kvar tills jag ska till Magnetröntgen, men en vecka känns länge med tanke på hur det varit nu. De blir bara bra en eller ett par dagar mellan varven så det måste va något mer som behöver göras. Så nu har jag lovat mig själv (och mamma :-) ) att kontakta sjukhuset i Lund imorgon måndag. Om inte annat så per telefon för att informera dem om hur dålig jag varit på sistone. Jag vill verkligen inte ha en till sommar med magproblem, det har jag fått nog av! Samtidigt har jag för länge sen ställt in mig på att få dras med detta, kanske för alltid! Men läkarkontakt måste jag i alla fall ta! Så får vi se vad som blir fortsättningen på följetongen....

Snälla! Håll tummarna!!!

Vart tog denna vecka vägen???

Tycker det bara känns som ett par dagar sen då jag skrev förra inlägget med rubriken Äntligen måndag... Imorgon är det måndag igen men denna gång inte äntligen, av den anledningen att det då är dags för mina älskade pojkar att lämna detta hemmet för sitt andra hem.... En vanlig rutin men det blir alltid lika konstigt efteråt. Jag kan sitta på kvällen och inbilla mig att de ligger och sover på sina rum, men kommer på att de inte ens är här. Efter jobb ibland får jag riktigt tänka efter om jag ska till fritids och hämta Felix eller ej... Om det känns så för OSS vuxna, tänk då vad vi utsätter barnen för...oj! Det är inte lätt att veta vad som är bäst för dem, men så länge de visar tydligt att de vill bo och vara hos sina båda föräldrar så får det vara det som tolkas som det bästa!

Veckan som gick var fullproppad av både aktiviteter och tråkig hälsa. Både Felix klass och min avdelning hade familjekväll med picknick, så onsdag och torsdag kväll gick åt till det. Tisdagkvällen var BoISkväll hemma hos pappa och det blev så att Felix passade på att sova där eftersom det ändå var morfarmorgon på onsdagen. Mysigt!
Det har varit kompisar med Felix hem både onsdag och fredag, båda dagarna kompisar som aldrig tidigare varit här, det är mysigt. Även om jag låg i soffan och vilade min mage, så är det så härligt att höra deras samtal och diskussioner från rummet. Också spännade att höra och se hur Felix är olika tillsammans med olika kompisar. Hur som helst så var det väldigt lugnt och sansat och det är bara kul att de har kompisar som vill vara här!!!

I helgen har det varit fotbollsmatcher för båda pojkarna med lite varierat resultat. Förlust för Max men vinst för Felix. Båda kämpade på och gjorde så gott de kunde, såklart! Vädret har ju varit alldeles underbart så trots att jag inte mått så bra så har det varit kanon att sitta på en filt i solen och kolla på fotboll.

Henrik kom hit efter jobb igår, lagom till kvarterets gårdsfest. Det var brännboll, grillning och trevligt. Väldigt lugnt för vår del, men när vi släckte lampan här hemma höll festen på för fullt. Ett trevligt initiativ av de som arrangerade det hela, men för oss var det första gången.