Min sömn har varit dålig de senaste nätterna så igår la jag mig på spikmattan trots att jag hade ont i magen (brukar inte va så skönt då) och sömnen blev genast bättre! Har sovit mycket bättre men när jag vaknat till har jag känt av smärtan ändå. Direkt när klockan ringde i morse så kände jag att smärtan från igår fanns kvar, denna gång lite längre bak i ryggen. Jag undrar VAD det är som gör ont. Om det fastnat någon sten, om levern är svullen eller vad det nu är. Längtar så till måndagens magnetröntgen och hoppas verkligen att den kan ge någon förklaring till min långa smärtperiod på sistone. Så här länge brukar det aldrig vara, det har ju hållt på flera veckor med bara någon enstaka dag som varit helt bra. Samtidigt är det inget akuttillstånd eftersom jag inte får feber. Men smärtan gör ändå att jag hindras att leva ett normalt liv. Hade verkligen behövt jobba eftersom vi skulle jobba med utvärdering ikväll...men när jag knappt kan va upprätt är det lite svårt att kunna va en hel dag på jobb. Men ack så trist....
När jag låg och försökte sova igår kom jag att tänka på ett ordspråk som kan passa in när kanske inte alla runtomkring förstår vad någon annan går igenom... Förstår om det finns de som tycker att jag borde kunna jobba trots smärtan - och tro mig, det gör jag MÅNGA gånger!!! Men bara jag kan känna min egen kropps gränser och ta ansvar för det.
Det finns ju alltid folk som tycker det är en merit att va på sina jobb TROTS att de mår dåligt, men vem tjänar på det? Knappast den egna hälsan i alla fall. Och var och en får ju ta ansvar för sitt liv... Eller...?
"Döm aldrig någon förrän du gått en mil i hans skor"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar