fortsättning...

Jag har fått en del respons på olika vis på mitt förra inlägg...på VÄLDIGT olika vis! Jag går inte närmre in på detta här, men när jag läste tidningen och andra nyhetssajter idag så tänkte jag på hur ordspråket jag refererade till kan ses ur många olika perspektiv...

"Döm inte någon förrän du gått en mil i hans skor"

Det kan även gälla de som är i luven på varandra efter SD:s torgmöte förra veckan. Nu är det pajkastning mellan de som var motdemonstranter och de som höll i mötet. Vem gjorde rätt och vem gjorde fel? Hur stor förståelse har de egentligen för varandra? Jag hade bestämt mig för att totalt bojkotta SD-bloggen men idag kunde jag inte låta bli att söka upp den. Men jag blir så förbannad...läste inte ens hela. Det jag kan hålla med om är väl dock att yttrandefriheten är viktig. Den ska vi vara stolta över här i Sverige. Men gränsen kan också vara hårfin. När går man över gränsen till vad som istället blir en kränkning? Inga lätta frågor det där...

Dock väcker det uppmärksamhet. Vid frukostbordet häromdagen kommenterade Max någonting som stod i tidningen om SD, t.ex. Då gäller det att som förälder kunna svara på hans frågor på ett genomtänkt sätt. Förklara hur det fungerar med yttrandefrihet och demokrati, samt alla människors lika värde.

När det gäller min egen yttrandefrihet så känns det befriande att kunna skriva av sig emellanåt. Jag gör det för min egen skull, men samtidigt är det ett sätt att hålla kontakt med er jag inte träffar så ofta. Vet att många av mina vänner, syskon m.m. håller koll på mig här och vet vad som händer i mitt liv tack vare bloggen. Det finns alltid en risk att saker som jag skriver kanske någon annan tar åt sig av. Jag skriver från mitt hjärta om mina känslor, tankar och upplevelser. De senaste dagarna har jag haft ett par samtal med människor i min närhet där de sagt "Jag ska inte klaga, du är ju sjuk så ofta..." Men så vill jag inte att någon ska tänka. Det som står en närmst är såklart jobbigt för den det drabbar. Jag blir varken friskare eller sjukare för att någon annan håller tyst om sina sjukdomar eller problem. Och även om jag har en sjukdom att dras med för jämnan så kan jag också tycka att en vanlig förkylning är pest och pina.

Nu är jag mest frustrerad över att ingen av mina kureringsmetoder verkar fungera. Jag sover massor, jag tar en massa mediciner varje dag, jag försöker reglera det jag äter för att se om det påverkar galla/lever-problemen. Men just nu funkar inget. Det jag har kvar att testa är starkare morfinliknande smärtlindring. Dessa använder jag i yttersta nödfall och inte när jag är ensam hemma med barnen. De knockar mig ganska rejält och då känns det inte så tryggt att samtidigt ta hand om barnen. Bäst funkar det att ta dessa till natten, så nu har jag bestämt mig för att ta det i kväll om jag inte mår bättre efter denna dag.

Känns jättetrist att missa terminens sista jobbdagar (en del barn slutar denna vecka) och hur lönekuvertet ser ut i juni vill jag inte ens tänka på...men vad ska jag göra??? Suck!

Barnen är i alla fall hos sin pappa nu och det gör att de slipper se mig såhär, plus att jag kan vila på ett annat vis. De senaste två nätterna har jag sovit mycket bättre och idag tog jag också ett varmt skönt bad på förmiddagen. Regnet har öst ner hela morgonen och förmiddagen, men jag hoppas verkligen att det blir bättre till fredag när det är skolavslutning. Då har jag tagit föräldraledigt för att vara med på pojkarnas avslutning i skolan och det bara måste gå! De har redan fått stå ut med så mycket inställda aktiviteter och en tradig sjuk morsa, så avslutningen måste ordna sig!

Alla ni som har studenter i veckan, hoppas att allt går vägen och att vädret blir bra!

Kram på er alla & tack alla ni som hör av er med kryapåmig-hälsningar!