"Rehabilitering"

Som jag skrev innan så är det viktigt att jag får igång kroppen efter en sån här sjukperiod. Jag hade ju bestämt mig för en promenad varje dag så jag trotsade snö, blåst och grå himmel och promenerade ner till veckans vägning på Viktväktarna. Det gick inte så fort med tanke på lite halt underlag men det var skönt att röra på mig. Vägningen sker på femte våningen och jag brukar av princip alltid ta trapporna...så det gjorde jag...gick hyfsat, men när jag skulle gå därifrån fick jag kramp i vänster lår, där jag hade så ont igår innan Osteopatbehandlingen. Skrattade nästan för mig själv när jag haltade därifrån.
Själva vägningen skrattade jag dock inte åt...hade gått upp 1,3 kg men det ser jag som ganska naturligt eftersom jag i princip inte rört mig på 1,5 vecka. Dessutom blir maten lätt lite annorlunda när jag är hemma så mycket...eller kanske inte maten i sig, utan snarare allt det där som är lätt att stoppa i sig mellan måltiderna, kanske för att man tycker lite synd om sig och är glad att man har aptit i alla fall.

Men, det är världsliga ting i förhållande till att vara sjuk, så nu är det bara nya tag också rättar det till sig igen. Det sköna är att jag ändå ligger bra till med min målvikt. Går jämnviktsprogrammet nu med en vecka kvar innan jag förhoppningsvis blir gildmedlem....såvida jag inte går upp 2 kg på en vecka, men det ska inte ske!

Nu ska jag förbereda mig lite mer för att komma igång med jobb imorgon. Dvs plocka undan lite här hemma så det känns skönt att komma hem imorgon eftermiddag också.

Tack!

Tack till detta fantastiska land vi bor i med denna fantastiska service kallad sjukvård! I förmiddags ringde min käre kirurg upp mig precis som utlovat. Han lugnade, bekräftade, förklarade, frågade, tog sig tid, hjälpte och gav av sig själv för att hjälpa mig! Han lugnade mig genom att säga att provsvaren inte var alarmerande, han förklarade att det kan ha varit en liten sten som påverkat, men som lyckats passera. Han förklarade att proverna varit mer påverkade om det varit en massiv infektion i gallgången. Han bekräftade att jag gjorde rätt som vände mig dit till kirurgen och uppmanade mig att fortsätta göra det "Eftersom vi känner varandra väl"... Han frågade om mina symptom och min smärta och medicinering. Han hjälpte mig genom att skriva ett läkarintyg för den här tiden som jag inte kunnat jobba (t.o.m. längre än jag själv tänkte mig, eftersom jag skulle kunna prova att jobba och om det inte går, ha ett intyg redan för att slippa jaga läkare igen). Han lyssnade också på min oro för att det ska kunna vara något annat än den vanliga sjukdomen som ställer till det, och lovade remittera mig till magnetröntgen igen, vilket alltid känns tryggt och bra.

Han började dessutom samtalet med att säga att det var trevligt att prata med mig! Bara en sån liten gest/kommentar från en säkerligen väldigt upptagen och stressad läkare, gjorde att jag kände mig värdefull.

Tack också för att alternativmedicin finns i detta land (även om jag önskar att det skulle vara mer accepterat och subventionerat). Min osteopatbehandling igår känns rejält i kroppen idag. Jag är öm och mör men det tyder på att kroppen svarat på behandlingen. Redan efter några timmar kände jag avsevärd bättring! Idag känns min kropp betydligt gladare.

Och det bästa av allt är att jag nyligen ringde och friskanmälde mig och tänker jobba från och med imorgon! Jisses vad jag längtar efter att komma igång igen! Tyvärr hamnar man fort utanför när man är hemma och är sjuk...en massa saker hinner hända som jag inte har koll på och koll är ju något jag gärna vill ha. Så den första tiden efter en sjukperiod kan ofta kännas både stressande och förvirrande, eftersom man är dåligt uppdaterad, men därför kan det vara skönt att komma tillbaka två dagar innan det är helg igen. Ska fortsätta lyssna på kroppen såklart och ta det lugnt på kvällarna efter jobb.

En promenad varje dag är ett måste nu för att få igång kroppen, men idag blev jag lite överrumplad när jag tittade ut och det kommit massor med snö i natt och solen syns inte till någonstans... Ska fräscha till sjukstugan lite och sen ta mig ut i friska luften trots allt.

Tack också till alla er som skickat uppmuntrande hälsningar när jag varit sjuk, det värmer jättemycket!

Jag har sagt det förut...

"Den friske har tusen önskningar - den sjuke bara en"

Nu har det hänt igen...visserligen hann det gå FEM månader utan allvarligare gall/leverbesvär, men när det väl kom tillbaka blev det rejält... Fast allt är ju relativt förstås...
Om jag graderar smärtan enligt sjukvårdens VAS-skala där man graderar smärtan mellan 1-10, så har det kanske bara legat på 3-4 denna gången. Det som varit 7-8 många gånger förr... Men det som varit både jobbigt och märkligt den här gången är att smärtan inte försvunnit ens med starka värktabletter. Jag börjar alltid med Panodil, kompletterar sen med Tramadol, men när inte ens det hjälpte så plockade jag fram Ketogan, vilket inte heller tog bort smärtan. Det enda de starka tabletterna gjorde, var att göra mig helt groggy, trött och allmänt konstig i kroppen. Så efter två dagar med vardera medicin gav jag upp och höll mig till panodil. Ont hade jag ju oavsett.
Jag gick (eller rättare sagt fick skjuts av mamma pga "drogerna") till vårdcentralen och tog mina sedvanliga blodprover. Sköterskorna på provtagningen är fantastiska, de känner igen mig efter alla gånger jag varit där och hjälper mig lite extra. Några rör fylls med blod och skickas för analys och resultatet hamnar på kirurgen i Lund. Dock brukar jag be om en snabbsänka direkt på provtagningen för att lättare kunna egenbehandla mig med den antibiotika som jag alltid har tillgång till. Så även denna gång. Sänkan var inte mycket förhöjd, men tillräckligt för att jag skulle vara påverkad så som jag kände mig. Detta var 4 dagar efter jag började känna mig dålig. Dagen efter fick jag av "min"  kirurgsköterska även reda på att vissa levervärden var något förhöjda, vilket ännu tydligare indikerar att det är min gall/leversjukdom som spökar och inte någon vanlig förkylningsinfektion eller liknande. Fem dagars antibiotikakur kombinerat med olika sorters smärtlindring, men ändå gick det långsamt framåt....

Fascinerande samtidigt hur kroppen fungerar och hur tydliga vissa mönster är. Första tecknen den här omgången på att något var fel var en plötslig och förlamande trötthet. Jag tolkade det först som en stressreaktion eftersom det varit en stressig och tung period på jobb, vilket också brukar fastna i min kropp. Jag har lärt av många sådana signaler, att de är viktiga att ta på allvar, så jag sjukanmälde mig och sov. Jag tror jag sov 19-20 timmar det första dygnet. Först nästa dag kom smärtan i magen. Precis "som vanligt" på höger sida strax under nedersta revbenet, med viss strålning ut i höger sida och bak i ryggen. Och den grymma tröttheten fortsatte. På natten ett hemskt illamående och stegrande smärta i kombination med feberfrossa och jag insåg att det var ett ordentligt skov på gång. Smärtan den här gången kändes som en kombination av "håll" och knivhugg. Vid varje inandning, gäspning, skratt, nys, hosta eller annat som anstränger magmuskulaturen så känns det som om kniven rör sig längre in. Och INGEN smärtlindring hjälpte.

Jag blir lika överrumplad varje gång hur plötsligt och fort all ork, energi och kraft försvinner, så fort jag får ett sånt här anfall. Plötsligt blir jag helt andfådd av att plocka undan disk samtidigt som jag pratar. Plötligt kan jag inte bära en matkasse utan att det hugger i magen. Plötsligt kan jag inte stå/gå upprätt mer än kortare stunder innan jag måste lägga mig ner och vila. Plötsligt kan jag inte ens när jag är "upprätt" ens sträcka på mig helt, eftersom det stramar och smärtar när jag rätar ut ryggen. Detta leder i sin tur till att det blir snedbelastning på rygg, höft, axlar m.m. och allt stillaliggande leder till att kroppen stelnar till. Inte nog med det, sömnen rubbas, humöret påverkas, jag får biverkningar av mediciner såsom illamående, sömnstörningar, hjärtklappning, förstoppning för att bara nämna några.
En sak jag lärt mig efter alla år med min sjukdom är att det går inte att skynda på läkningen. Först ska det akuta skedet med feber gås igenom, därefter ska jag försöka smärtlindra, håller det i sig är det prover, antibiotika vid behov och först därefter kan jag förvänta mig att det bärjar vända. Jag kan inte välja vilken dag det börjar och än mindre vilken dag det slutar. Men en sak är säker jag vill inget hellre än att bli frisk!

Vårt system är ju uppbyggt efter att vi efter 7 dagars sjukfrånvaro måste lämna ett läkarintyg till arbetsgivaren, men denna gången har jag verkligen sett prov på att det är lättare sagt än gjort. När jag kontaktade kirurgen redan då jag fick provsvaren, fick jag en telefontid med min ordinarie kirurg, men först en vecka senare, eftersom han inte var i tjänst innan. I stället rekommenderade min kirurgsköterska att jag skulle vända mig till vårdcentralen för att få hjälp med läkarintyg och en ev. allmän undersökning i väntan på kontakten med kirurgen. Samtal till vårdcentralen följde, men där fick jag till svar att det var kirurgen som skulle hjälpa mig, eftersom det var de som behandlar mig... Jag kan förstå båda instanserna, eftersom jag vet att en allmänläkare på VC hade antagligen ändå fått remittera mig vidare, när de väl hört min "story". Alltså ska jag inte belasta VC i "onödan". Min kirurg har dessutom tidigare mer eller mindre "förbjudit" mig att vända mig till VC med magsmärtor, eftersom jag alltid bör utgå från att det är galla/lever som bråkar och därför vända mig till specialisterna direkt. Men för att komma till specialisterna måste jag gå via akuten, vilket inte heller känns rätt att belasta "bara" för att få ett intyg på att jag har för ont för att jobba... Moment 22 kan man kanske kalla det, eftersom arbetsgivaren samtidigt jagar att läkarintyget måste in för att det ska bli rätt i systemet. Naturligtvis förstår jag alla delarna i det här, men ibland kan det vara svårt att påverka de olika systemen... Imorgon har jag i alla fall stora förhoppningar om att min kirurg som känner väl till mig sedan flera år, ska kunna hjälpa mig. Först och främst med intyget som krävs, men naturligtvis också med en plan på hur vi ska gå vidare med min sjukdom.

Idag har jag haft så ont i min kropp (biverkningar av sjukdomen kan man kanske säga) att jag varken kunde gå, stå, ligga eller sitta i morse utan att det kändes en molande hemsk värk i hela vänster sida från midjan ner till foten. I ren desperation skickade jag i väg ett sms till min Osteopat med förfrågan om när nästa lediga tid fanns (vilket brukar vara efter 1-2 veckor) och fick svaret att jag kunde komma efter en halvtimme! Tack gode gud för det! Han gissade att det som händer i lever och gallgångar irriterar en massa andra leder och kroppsdelar och i detta fallet höftböjaren. Jag var fruktansvärt stel i hela kroppen men f.a. i höft/ben/rygg. Efter en ordentlig behandling (värd varenda en av de 500 kr det kostar) så gick jag därifrån mörbultad men med gott hopp om bättring. Vilket infriades mer än väl. Redan efter 4-5 timmar var jag mycket rörligare och tog en halvtimmes promenad i kvällssolen, utan att bli helt slut efteråt. Att så sakteliga komma igång och kunna röra mig obehindrat igen är en viktig del i tillfrisknandet efter en sån här pärs. Att gå direkt från sjuksängen till 8 timmars arbetsdag är direkt omöjligt.
Morgonen efter en osteopatbehandling kan ibland innebära ett litet bakslag i kroppen, men så länge jag vet varför så kan jag ta det. Jag vet att hans behandlingar brukar ha god effekt så en ny tid ska strax bokas in!

Nu ser jag framemot en god natts sömn. Barnen har åkt till sin pappa, vilket gör det tråkigt tomt här hemma, men eftersom Felix också varit febrig och förkyld några dagar, så har även hans nätter varit lite oroliga, så kanske blir det en lugnare natt även för mig.
Imorgon ser jag framemot telefonsamtal med min läkare med förhoppningsvis den hjälp jag behöver. En ny promenad för att få igång kroppen kommer också att behövas, sen hoppas jag verkligen på att smärtan ska försvinna så jag så snart det bara är möjligt kan vara tillbaka på jobb igen. Men först, en god natt!

Nytt år!

Det har avslutats och påbörjats ett år utan att jag skrivit något... Tidigare år har jag varit lite flitigare med att sammanfatta året som gick osv...men tiden har bara rusat iväg och nu har redan januari också passerat...

När jag tittar tillbaka på min tid på bloggen så är nog övervägande inlägg skrivna när jag haft något som jag behövt lätta mitt hjärta kring...ska jag tolka den senaste tidens tystnad som om det behovet inte funnits?

En kort sammanfattning av 2012 ska jag ändå försöka ge mig på;

* Hyfsad hälsa - eller egentligen riktigt bra om man jämför med tidigare år!

* Massa underbar tid och upplevelser med mina älskade pojkar!

* Fortsatt mycket bra trivsel och utveckling i mitt arbete, med spännande vidareutbildning på Malmö högskola, nytt arbetslag, mycket utveckling på alla områden, om än året avslutades med tuff period (som alltid när det finns för mycket år kvar i slutet av pengarna...)

* Mycket KÄRLEK! 2012 blev året då jag landade i att det är helt okej att vara särbo. Vi trivs båda med det och längtar desto mer efter varandra mellan träffarna!

* FLYTT! Måste väl säga att vår flytt från Västra Fäladen till Larvi blev årets stora händelse och jag har inte ångrat mig en sekund! Det blev mysigt, trivsamt, uteplats och billigare!

Mer än så behöver jag nog inte säga...mer än att som vanligt är jag otroligt tacksam över att vara mamma till fina pojkar, dotter till underbara föräldrar och innerligt tacksam över mannen i mitt liv som gör mig så lycklig!

Första månaden på 2013 har börjat bra, fortsättningen blir säkert minst lika bra!

Julen är över...

Klockan är över midnatt efter annandagen 2012. Är det åldern som gör att det känns som om julen går fortare över för varje år som går, tro???
Hur som helst så har det varit en väldigt behaglig jul! För även om jag inte skulle fira själva julafton med mina barn, så visade det sig ändå kännas som en riktigt bra jul!

Jag har varit ledig en vecka nu, haft mycket tid med barnen, hemmamys, julfirande med bästa vännerna i lördags, med barnen och mina föräldrar i söndags och julafton och juldagen med Henrik och hans familj.
För första gången kändes julafton utan barnen inte alls vemodig. Det är fjärde gången jag firar julafton utan dem och tidigare har det alltid känts ledsamt. Men i år kändes det bra tack vare mycket tid med dem före. En jättemysig lillejul med dem o mina föräldrar, gjorde att det kändes som julafton då. Och dessutom visste jag att de skulle fira julafton med sin pappa på precis det sättet som de önskade!

Idag fick jag dessutom träffa dem igen då Felix spelade fotbollscup och där var jag tillsammans med barnen, deras pappa och mina föräldrar hela eftermiddagen. Härligt!

Dessutom kändes det härligt att få fira jul med Henrik och hans familj, för första gången. Det var mysigt och lugnt, precis så som jag gillar!

Nu ska jag vara ledig en vecka till och det känns verkligen skönt och välbehövligt! Imorgon kommer barnen hem igen, sen fylls veckan på med träff med god vän, kalas för mamma, besök av Henrik, nyårsfirande med "nya" vänner och en massa lugn och mys dessutom!

Livet känns riktigt gött minsann!

Hoppas ni som läser också mår bra efter julen!



Julens blandade känslor...

 Att julen närmar sig har väl inte undgått någon och nu är det bara en vecka kvar tills den stora helgen. Redan tredje advent idag och Lucia har vi hunnit fira innan i veckan. Lussemorgonen är något visst för mig... Ända sedan jag var barn har jag minne från Luciamorgon på TV och det har varit en tradition jag försökt föra vidare då arbetstider och annat tillåtit det. Helst ska då frukosten intas samtidigt i soffan. I år passade det utmärkt då båda barnen var här och jag skulle börja jobba först kl.9. Pojkarna fick klara "order" redan kvällen innan att infinna sig påklädda och klara i soffan kl.7.00! Ej förhandlingsbart...trodde jag.... De protesterade visserligen inte, men de dök inte heller upp...där satt jag med tända ljus, tv:n igång och frukostbrickan laddad...men sömntutorna behagade inte dyka upp förrän tio minuter senare...ingen känsla alls för traditioner... ;-)

Idag var det så dags för nästa "tradition"...att klä julgranen! Sedan vi flyttade till en 23 kvm mindre lägenhet har ämnet varit uppe för diskussion då och då. Julgranens vara eller icke vara. Jag skulle kunna strunta i den och hävda platsbrist...OM det inte varit för att jag förra året köpte en vacker och DYR plastgran som skulle hänga med i MÅNGA år! Jag var kluven i år, men pojkarna var av annan åsikt, granen skulle monteras och kläs. Max propsade på att vi skulle ha den och Felix ville klä den. Jag lät mig övertalas! Efter lite ommöblering fick vi också en hyfsad plats till den och arbetet påbörjades med att vika ut grenar och trassla ut lampsladdar. Sen skulle den justeras...för visst var den lite sned??? Jag skulle bara böja till den översta tredjedelen litegrann och....KNAK!!!! Något, som sedan visade sig vara fästet/kopplingen mellan de två översta delarna, knäcktes. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta...en del svordomar kom över mina läppar, Felix blev förtvivlad (han var redan trött på att jag hållt på en kvart med att trassla ut lampslingorna) och en stund fick jag en spontan ingivelse att öppna balkongdörren och kasta ut hela "skiten" på uteplatsen...men sen kom jag på att balkongdörren var låst OCH blockerad av just...JULGRANEN!

Jag valde att skratta åt eländet, hämtade en tång och aluminiumfolie och på något vis med envishet och lite våld, lyckades jag få ihop granen någotsånär... OM någon av er som läser kommer hit i jul, så kan jag bara tipsa er om att INTE röra granen...jag kan nämligen inte garantera om aluminiumfolien håller...någon silvertejp hade jag nämligen inte hemma!

Men till sist stod den där, grön o grann i stugan...eller...i sovrummet...skulle man kunna säga!

För övrigt känns det ganska lugnt inför julen...någon större stress känner jag inte, julklappar är inköpta (nästan alla), julgodis är gjort (och uppätet), julkorten ligger oskrivna på köksbordet, julskinkan inköpt och placerad i kylen i väntan på griljering, och ett fåtal tomtar har intagit hemmet.

Julfirandet kommer att ske med barnen och mina föräldrar på lille julafton, ty det är en "sån" jul i år....en "sån" jul som inte känns riktigt "riktig"...nämligen en julafton utan mina älskade barn! I år är det deras pappas tur att få mysa med dem på julafton, men det är sånt vi "varannanvecka och varannanjul-föräldrar" får stå ut med. Jag vänjer mig aldrig, men jag måste acceptera det.

Därför är det extra roligt att skapa lite egna traditioner och att märka att barnen anammar dem. Max sa t.ex. idag "Sen på julafton ska du gå upp och koka gröt till oss, det hör till!" När jag svarade "Äh, det får bli färdigköpt för jag bränner bara vid den" så svarade han "Det hör till det också!"....

Älskade ungar, tänk att vidbränd risgrynsgröt kan vara en viktig tradition! Klart de ska få hemmakokt gröt, men kanske blir den kokt redan dagen innan =)

Nu ska jag gå och lägga mig, i skenet av den sneda, trasiga granen...Önskar er alla en skön sista vecka innan jul och uppmanar er att inte stressa för mycket!

Det jag ser allra mest framemot inför årets jul är att jag ska vara ledig massor!!! Av 18 dagar ska jag bara jobba 2! DET ska bli alldeles, alldeles underbart....typ som en bal på slottet!