Jag har sagt det förut...

"Den friske har tusen önskningar - den sjuke bara en"

Nu har det hänt igen...visserligen hann det gå FEM månader utan allvarligare gall/leverbesvär, men när det väl kom tillbaka blev det rejält... Fast allt är ju relativt förstås...
Om jag graderar smärtan enligt sjukvårdens VAS-skala där man graderar smärtan mellan 1-10, så har det kanske bara legat på 3-4 denna gången. Det som varit 7-8 många gånger förr... Men det som varit både jobbigt och märkligt den här gången är att smärtan inte försvunnit ens med starka värktabletter. Jag börjar alltid med Panodil, kompletterar sen med Tramadol, men när inte ens det hjälpte så plockade jag fram Ketogan, vilket inte heller tog bort smärtan. Det enda de starka tabletterna gjorde, var att göra mig helt groggy, trött och allmänt konstig i kroppen. Så efter två dagar med vardera medicin gav jag upp och höll mig till panodil. Ont hade jag ju oavsett.
Jag gick (eller rättare sagt fick skjuts av mamma pga "drogerna") till vårdcentralen och tog mina sedvanliga blodprover. Sköterskorna på provtagningen är fantastiska, de känner igen mig efter alla gånger jag varit där och hjälper mig lite extra. Några rör fylls med blod och skickas för analys och resultatet hamnar på kirurgen i Lund. Dock brukar jag be om en snabbsänka direkt på provtagningen för att lättare kunna egenbehandla mig med den antibiotika som jag alltid har tillgång till. Så även denna gång. Sänkan var inte mycket förhöjd, men tillräckligt för att jag skulle vara påverkad så som jag kände mig. Detta var 4 dagar efter jag började känna mig dålig. Dagen efter fick jag av "min"  kirurgsköterska även reda på att vissa levervärden var något förhöjda, vilket ännu tydligare indikerar att det är min gall/leversjukdom som spökar och inte någon vanlig förkylningsinfektion eller liknande. Fem dagars antibiotikakur kombinerat med olika sorters smärtlindring, men ändå gick det långsamt framåt....

Fascinerande samtidigt hur kroppen fungerar och hur tydliga vissa mönster är. Första tecknen den här omgången på att något var fel var en plötslig och förlamande trötthet. Jag tolkade det först som en stressreaktion eftersom det varit en stressig och tung period på jobb, vilket också brukar fastna i min kropp. Jag har lärt av många sådana signaler, att de är viktiga att ta på allvar, så jag sjukanmälde mig och sov. Jag tror jag sov 19-20 timmar det första dygnet. Först nästa dag kom smärtan i magen. Precis "som vanligt" på höger sida strax under nedersta revbenet, med viss strålning ut i höger sida och bak i ryggen. Och den grymma tröttheten fortsatte. På natten ett hemskt illamående och stegrande smärta i kombination med feberfrossa och jag insåg att det var ett ordentligt skov på gång. Smärtan den här gången kändes som en kombination av "håll" och knivhugg. Vid varje inandning, gäspning, skratt, nys, hosta eller annat som anstränger magmuskulaturen så känns det som om kniven rör sig längre in. Och INGEN smärtlindring hjälpte.

Jag blir lika överrumplad varje gång hur plötsligt och fort all ork, energi och kraft försvinner, så fort jag får ett sånt här anfall. Plötsligt blir jag helt andfådd av att plocka undan disk samtidigt som jag pratar. Plötligt kan jag inte bära en matkasse utan att det hugger i magen. Plötsligt kan jag inte stå/gå upprätt mer än kortare stunder innan jag måste lägga mig ner och vila. Plötsligt kan jag inte ens när jag är "upprätt" ens sträcka på mig helt, eftersom det stramar och smärtar när jag rätar ut ryggen. Detta leder i sin tur till att det blir snedbelastning på rygg, höft, axlar m.m. och allt stillaliggande leder till att kroppen stelnar till. Inte nog med det, sömnen rubbas, humöret påverkas, jag får biverkningar av mediciner såsom illamående, sömnstörningar, hjärtklappning, förstoppning för att bara nämna några.
En sak jag lärt mig efter alla år med min sjukdom är att det går inte att skynda på läkningen. Först ska det akuta skedet med feber gås igenom, därefter ska jag försöka smärtlindra, håller det i sig är det prover, antibiotika vid behov och först därefter kan jag förvänta mig att det bärjar vända. Jag kan inte välja vilken dag det börjar och än mindre vilken dag det slutar. Men en sak är säker jag vill inget hellre än att bli frisk!

Vårt system är ju uppbyggt efter att vi efter 7 dagars sjukfrånvaro måste lämna ett läkarintyg till arbetsgivaren, men denna gången har jag verkligen sett prov på att det är lättare sagt än gjort. När jag kontaktade kirurgen redan då jag fick provsvaren, fick jag en telefontid med min ordinarie kirurg, men först en vecka senare, eftersom han inte var i tjänst innan. I stället rekommenderade min kirurgsköterska att jag skulle vända mig till vårdcentralen för att få hjälp med läkarintyg och en ev. allmän undersökning i väntan på kontakten med kirurgen. Samtal till vårdcentralen följde, men där fick jag till svar att det var kirurgen som skulle hjälpa mig, eftersom det var de som behandlar mig... Jag kan förstå båda instanserna, eftersom jag vet att en allmänläkare på VC hade antagligen ändå fått remittera mig vidare, när de väl hört min "story". Alltså ska jag inte belasta VC i "onödan". Min kirurg har dessutom tidigare mer eller mindre "förbjudit" mig att vända mig till VC med magsmärtor, eftersom jag alltid bör utgå från att det är galla/lever som bråkar och därför vända mig till specialisterna direkt. Men för att komma till specialisterna måste jag gå via akuten, vilket inte heller känns rätt att belasta "bara" för att få ett intyg på att jag har för ont för att jobba... Moment 22 kan man kanske kalla det, eftersom arbetsgivaren samtidigt jagar att läkarintyget måste in för att det ska bli rätt i systemet. Naturligtvis förstår jag alla delarna i det här, men ibland kan det vara svårt att påverka de olika systemen... Imorgon har jag i alla fall stora förhoppningar om att min kirurg som känner väl till mig sedan flera år, ska kunna hjälpa mig. Först och främst med intyget som krävs, men naturligtvis också med en plan på hur vi ska gå vidare med min sjukdom.

Idag har jag haft så ont i min kropp (biverkningar av sjukdomen kan man kanske säga) att jag varken kunde gå, stå, ligga eller sitta i morse utan att det kändes en molande hemsk värk i hela vänster sida från midjan ner till foten. I ren desperation skickade jag i väg ett sms till min Osteopat med förfrågan om när nästa lediga tid fanns (vilket brukar vara efter 1-2 veckor) och fick svaret att jag kunde komma efter en halvtimme! Tack gode gud för det! Han gissade att det som händer i lever och gallgångar irriterar en massa andra leder och kroppsdelar och i detta fallet höftböjaren. Jag var fruktansvärt stel i hela kroppen men f.a. i höft/ben/rygg. Efter en ordentlig behandling (värd varenda en av de 500 kr det kostar) så gick jag därifrån mörbultad men med gott hopp om bättring. Vilket infriades mer än väl. Redan efter 4-5 timmar var jag mycket rörligare och tog en halvtimmes promenad i kvällssolen, utan att bli helt slut efteråt. Att så sakteliga komma igång och kunna röra mig obehindrat igen är en viktig del i tillfrisknandet efter en sån här pärs. Att gå direkt från sjuksängen till 8 timmars arbetsdag är direkt omöjligt.
Morgonen efter en osteopatbehandling kan ibland innebära ett litet bakslag i kroppen, men så länge jag vet varför så kan jag ta det. Jag vet att hans behandlingar brukar ha god effekt så en ny tid ska strax bokas in!

Nu ser jag framemot en god natts sömn. Barnen har åkt till sin pappa, vilket gör det tråkigt tomt här hemma, men eftersom Felix också varit febrig och förkyld några dagar, så har även hans nätter varit lite oroliga, så kanske blir det en lugnare natt även för mig.
Imorgon ser jag framemot telefonsamtal med min läkare med förhoppningsvis den hjälp jag behöver. En ny promenad för att få igång kroppen kommer också att behövas, sen hoppas jag verkligen på att smärtan ska försvinna så jag så snart det bara är möjligt kan vara tillbaka på jobb igen. Men först, en god natt!