Dålig karaktär eller sjukligt beteende?

I morse vaknade jag och mådde väldigt illa. Kände också smärta mitt i mellangärdet. Alltså uteslöt jag ganska fort gallsmärtan eftersom den brukar sitta vid höger sida och bak i ryggen. Kanske min välbekanta magkatarr? Visste att folk i min omgivning varit magsjuka på sistone och insåg att det kanske kunde va nåt sånt. Försökte äta frukost med barnen, men en enda tugga på mitt fröbröd med ost växte i munnen och jag fick nätt och jämt ner det med lite te. La in frukosten i kylen igen och sjukanmälde mig...vågade inte chansa. Jag tillhör de som ytterst sällan får maginfluensa. När alla runtomkring på jobb drabbas så är det jag som torkar barnkräk och ändå inte blir sjuk. Dock kan jag drabbas genom ett envist illamående, utan att det bryter ut. Så kändes det mer idag...

Varför ska området mage/mat/vikt vara så komplicerat för mig och så många andra? Jag avskyr verkligen att ha de problemen!!! Jag tror jag var runt 16 när jag bantade första gången...minns inte ens varför eller hur jag såg ut eller vad jag vägde. Minns bara att det var ett sommarlov och en veckotidningsdiet. Jag skulle äta en massa melon och annan frukt, vilket inte var så svårt på sommaren...men jag minns inte ett dugg hur det gick. En annan gång var det mammas viktväktarprogram som lockade mig, då minns jag bara tonfisk tonfisk tonfisk, eftersom jag aldrig gillat keso....
Sommaren jag fyllde 21 år gick jag till Viktväktarna första gången. Jag hade panik för när jag hade sommarkjolen på mig så kände jag hur mina lår gick ihop...så kunde man ju inte ha det...mina ben har ju alltid varit det smala på mig... Jag vägde då ca 15 kg mindre än nu! Jag gick duktigt ner mina 10-12 kg, var konstant hungrig och återgick sen till mitt gamla jag. Mitt gamla jag och mitt nuvarande jag har mycket gemensamt; Jag har alltid gillat mat, är en riktig gottegris framför allt när det är choklad, och jag älskar glass. Till skillnad från många andra kan jag leva långa perioder utan alkohol, fredagsvinet har aldrig varit viktigt för mig, eftersom jag hellre äter än dricker. Chips och liknande har aldrig lockat mig.

Under mitt vuxenliv har jag pendlat 10-15 kg upp och ner i vikt sisådär en 7-8 gånger, minst! Jag har aldrig tyckt det varit kul, men det är så det varit. Jag vet att jag inte är ensam heller, många är vi jojo-bantare som går ner 10 kg för att nästa gång ha gått upp 15... Nån som känner igen sig???

För ca. 1½ år sen kom jag i kontakt med LCHF genom en föreläsning med Anna Hallén och jag blev precis så motiverad och inspirerad som jag alltid önskat. Jag började med den kosten redan samma kväll. Jag hade inget sunt förhållande till det som jag stoppade i mig. Redan innan jag cyklade iväg till den föreläsningen minns jag att jag hade bestämt mig för att köpa en glass på vägen hem (det var en jättevacker sensommarkväll)...men jag hoppade faktiskt över det och körde istället hem och lagade en omelett till kvällsmat. Det gick över förväntan och på ca 3 månader hade jag minskat ca 8-10 kg i vikt och en massa centimeter runt olika delar av kroppen. Sen efter några månader hände något som gjorde att jag kom ur kurs, jag unnade mig lite för mycket av nånting, jag blev sjuk och jag kände mig stressad, eller hur det nu var. Det brukar i alla fall vara såna saker som rubbar mig...swisch så hade jag på samma tid gått upp alltihop och ett par kilo till... Jag har gjort flera försök att komma tillbaka i rätt bana men jag misslyckas hela tiden. Ja för det är precis så det känns, jag misslyckas! Folk omkring ser mig säkert som en person med dålig karaktär och själv blir jag också jättefrustrerad! Jag vet ju att jag kan, varför lyckas jag ändå inte???

Igår såg jag ett foto på mig själv från min sons kalas och jag blev nästan chockad. Visserligen bar jag kläder som inte gjorde figuren rättvisa kanske, men fy f-n! Jag väger nu mer än jag gjort som mest vid båda mina graviditeter (då gick jag iofs bara upp 2-3 kg men ändå) Det finns säkert de som tycker att "hur svårt kan det va, det är väl bara att sluta stoppa i sig allt som är fel..." JA, så tänker jag också, men det finns någonting som gör att jag inte alltid klarar det. Anna Hallén beskrev det med hormoner och signalsubstanser till hjärnan osv...så ordentligt kan jag inte förklara det, men däremot kan man jämföra det med andra beroende...för det är det jag tror att jag är, jag tror jag är sockerberoende, vilket gör att jag inte kan klara ens lite, utan trillar dit direkt...ungefär som en alkoholist som inte kan ta "bara en öl"... kan det vara så? I så fall beror det ju inte bara på dålig karaktär utan kanske mer ett riktigt sjukligt beteende...

Jag är väldigt ojämn i mitt intag...varannan vecka har jag barnen här, maten planeras ganska ordentligt och vi äter på regelbundna och gemensamma tider. Den andra veckan blir allt annorlunda. Förutom att jag tycker lätt synd om mig själv för att jag är ensam (det är väl en bra anledning att tröstäta lite) så är det ju så tråkigt att äta ensam.... I slutet av månaden äts det som finns hemma och då kan det också bli lite vad som helst. Kanske blir det lite pasta ändå, istället för de där grönsakerna jag borde köpa, eller helt enkelt bara för att det ska gå snabbt och jag inte hinner/orkar tänka efter... Sen blir det ett kalas eller annat trevlig också äts det nåt annat fel...eller så är det den pedagogiska måltiden på jobb som ställer till det, eftersom jag där inte kan välja vad jag äter. Jag menar inte att jag blir tjock av maten på jobb, men det kan t.ex. vara pastan som triggar igång mitt sötsug och min hunger, vilket kanske gör att jag tar en macka eller annat "fel" nån timme senare.

Jag har sagt så många gånger att NU SKA DET BLI SKÄRPNING, NU SKA JAG TA TAG I DETTA... Jag vill säga det igen, för jag vill verkligen...idag har jag legat i soffan och frisknat till (tror nog mest på magkatarr faktiskt) och samtidigt läst en bok av och om Björn Ferry, som också handlar om LCHF. Nu är vi ju inte direkt jämförbara han och jag...men det var lite nya recept som inspirerade i alla fall och jag tänker att jag ska försöka...igen...men just nu har jag fortfarande inte mycket aptit...ska i alla fall försöka planera ordentligt för detta och ni som läser detta och träffar mig regelbundet får gärna peppa mig på ett lagom sätt... Jag vill ju göra detta för att jag ska må bra, inte för att tillfredställa min fåfänga (som är ganska ringa...) eller någon annan, utan för min egen skull. Men det är ingen lätt väg och dessutom inte speciellt kul ensam, men jag tänkte såhär, om jag skriver om det här där jag vet att iaf en del läser, så kanske jag inte känner mig lika ensam med problemet... Håll tummarna!!!

Jag tänker inte sätta upp några mål i minuskilo, jag tänker inte sätta upp någon tidsgräns, jag vill bara att jag ska må bra i MIN kropp och MIN mage. Och INTE behöva köpa några större kläder...

Jag undrar just hur många det är som känner igen sig...???
Kram på er!

Mia Skäringer - Stygn

Underbara helg!

Igår var en alldeles underbar dag! Frukost med barnen, de hämtades av sin pappa som också skjutsade mig till tåget mot Malmö för att tillbringa em och kväll med mina älskade bästisar! M träffade jag redan på tåget och N mötte upp vid Triangeln, därefter styrde vi direkt stegen mot Konditori Hollandia, mums! Fikade och snackade av oss lite där, sen fick vi gå vidare till Konserthuset för att se Mia Skäringer. Detta var bokat sen länge och jag hade verkligen längtat och sett framemot att få se och höra henne live. Jag har läst hennes bok, följt hennes blogg, sett både Solsidan och Mia & Klara och bara älskar henne!!! Kan bara säga att föreställningen överträffade ALLA förväntningar. Vi skrattade och grät om vartannat och allt var superbra. En härlig mix av komik och tragik. Dessutom sjöng hon alldeles alldeles underbart!!!

Tyvärr missade jag att köpa hennes skiva efteråt, får försöka undersöka om den går att få tag i på annat vis. Väldigt vackra och gripande sånger. Trots att M & N inte sett så mycket av Mia S innan, så var de också jättenöjda. Kul att de gillade henne, eftersom det var jag som initierat att vi skulle gå dit.

Efter över två timmars konstant skrattande var det tyvärr slut och vi styrde kosan mot en liten mysig italiensk krog som hette epicuré, där vi åt en utsökt middag och drack fantastiskt gott vin. Tyvärr var det som alltid, tiden räckte inte. Precis när vi börjat snacka så var det dags att åka hem. Vi var rörande överens om att vi måste ses oftare, och att unna oss tjejdagar då vi tre ses själv och verkligen hinner prata klart (om det nånsin sker...) måste vi göra oftare!!!

UNDERBART MED SÅNA VÄNNER SOM MAN KAN VA SIG SJÄLV MED!!!

N åkte buss och M tog tåg hem, men jag hade turen att bli hämtad av Henrik som kört via Malmö på väg hit. Hem och hämtade barnen som nu hunnit landa hos mamma & pappa.

Idag var det dags för Max att fira sin födelsedag med släkten Eriksson. Eller ja, egentligen är det bara jag och mina föräldrar som heter så nu... Det blev kaffekalas med Max & Felix hembakade kakor och några trevliga timmar tillsammans.

Tack alla för en underbar helg!

Längtar till imorgon

...då ska jag nämligen träffa mina två allra bästa och äldsta vänner! Vi åker till Malmö för att fika, snacka, strosa, snacka lite till och huvudattraktionen denna dag är Mia Skäringers show på Malmö Konserthus! Wow vad jag längtar efter att se henne live, kan tänka mig hur bra hon är!
Efteråt blir det middag på en italiensk restaurang för att vi ska hinna snacka ännu mer innan vi åker hem...och ändå gissar jag att vi inte känner oss färdiga när vi skiljs åt...

Älskar sån träffar!!! Synd det blir så sällan eftersom vi är utspridda från Trelleborg i söder till Ängelholm i norr. Det var enklare när vi bara hade villagatan eller tuja-häcken mellan oss som barn! Kram till er!

Sportlov!

Ja egentligen är ju sportlovet snart slut, men det har verkligen varit en skön vecka för mina barn.

Felix behövde inte vara på fritids alls utan har kunnat va uppe länge på kvällarna med brorsan och sen sova ut på morgonen. I måndags var det med sin pappa och såg Rögle så därför kom de hit båda två på tisdagen. Först tillbringade de några timmar med morfar, sen kom de hit. Igår blev det bowling med morfar och då hann även jag vara med. På kvällarna har de kollat på Champions league (oj, fick be Felix om hjälp att stava detta, haha) så de har inte varit i säng förrän vid min sovtid nästan. Men det är så härligt att även Felix kan få va upp länge och känna att det är lov. Bröderna har varit så duktiga och haft kul ihop. I måndags gick de hemifrån sin pappa till Idrottshallen och spelade pingis tillsammans. Kul!

Skönt med stora barn! Love them!

Ljus!!!

Idag gick jag från jobb kl.17.30 och det var LJUST!!! Riktigt skönt kändes det och det är det första tecknet på att våren är nånstans i närheten...även om termometern visade på några minus så kändes det i alla fall skönt att det var ljust ute. Jag har öppningen på jobb imorgon kl.06.20 och än dröjer det väl ett tag innan det är ljust vid den tiden...men rapport kommer om det också, var så säker!

GRATTIS MAX

Idag är det en stor dag! Min äldsta älskade son fyller 13 år! Jag har alltså varit mamma i 13 år idag! OJ! Exakt kl.18.00 föddes han och jag minns det som det var igår... Efter att ha tillbringat ca 3 veckor på sjukhuset så var Max extra efterlängtad när han väl kom till världen även om han kom 5 veckor för tidigt.

Idag träffar jag tyvärr inte honom, vilket känns konstigt fel och trist, men tyvärr så det är eftersom vi inte lever ihop dygnet runt... Han och Felix är hos pappa och har haft kalas där innan de sen skulle iväg och bowla. I stället fick jag, Felix, mormor och morfar fira honom i torsdags med eftermiddagsfika på Madde´s i stan. Då fick han sina presenter och verkade hur nöjd som helst. På tisdag är vi samlade hemma hos mig och nästa söndag blir det kalas där.

13 år!!! Jisses!