I morse vaknade jag och mådde väldigt illa. Kände också smärta mitt i mellangärdet. Alltså uteslöt jag ganska fort gallsmärtan eftersom den brukar sitta vid höger sida och bak i ryggen. Kanske min välbekanta magkatarr? Visste att folk i min omgivning varit magsjuka på sistone och insåg att det kanske kunde va nåt sånt. Försökte äta frukost med barnen, men en enda tugga på mitt fröbröd med ost växte i munnen och jag fick nätt och jämt ner det med lite te. La in frukosten i kylen igen och sjukanmälde mig...vågade inte chansa. Jag tillhör de som ytterst sällan får maginfluensa. När alla runtomkring på jobb drabbas så är det jag som torkar barnkräk och ändå inte blir sjuk. Dock kan jag drabbas genom ett envist illamående, utan att det bryter ut. Så kändes det mer idag...
Varför ska området mage/mat/vikt vara så komplicerat för mig och så många andra? Jag avskyr verkligen att ha de problemen!!! Jag tror jag var runt 16 när jag bantade första gången...minns inte ens varför eller hur jag såg ut eller vad jag vägde. Minns bara att det var ett sommarlov och en veckotidningsdiet. Jag skulle äta en massa melon och annan frukt, vilket inte var så svårt på sommaren...men jag minns inte ett dugg hur det gick. En annan gång var det mammas viktväktarprogram som lockade mig, då minns jag bara tonfisk tonfisk tonfisk, eftersom jag aldrig gillat keso....
Sommaren jag fyllde 21 år gick jag till Viktväktarna första gången. Jag hade panik för när jag hade sommarkjolen på mig så kände jag hur mina lår gick ihop...så kunde man ju inte ha det...mina ben har ju alltid varit det smala på mig... Jag vägde då ca 15 kg mindre än nu! Jag gick duktigt ner mina 10-12 kg, var konstant hungrig och återgick sen till mitt gamla jag. Mitt gamla jag och mitt nuvarande jag har mycket gemensamt; Jag har alltid gillat mat, är en riktig gottegris framför allt när det är choklad, och jag älskar glass. Till skillnad från många andra kan jag leva långa perioder utan alkohol, fredagsvinet har aldrig varit viktigt för mig, eftersom jag hellre äter än dricker. Chips och liknande har aldrig lockat mig.
Under mitt vuxenliv har jag pendlat 10-15 kg upp och ner i vikt sisådär en 7-8 gånger, minst! Jag har aldrig tyckt det varit kul, men det är så det varit. Jag vet att jag inte är ensam heller, många är vi jojo-bantare som går ner 10 kg för att nästa gång ha gått upp 15... Nån som känner igen sig???
För ca. 1½ år sen kom jag i kontakt med LCHF genom en föreläsning med Anna Hallén och jag blev precis så motiverad och inspirerad som jag alltid önskat. Jag började med den kosten redan samma kväll. Jag hade inget sunt förhållande till det som jag stoppade i mig. Redan innan jag cyklade iväg till den föreläsningen minns jag att jag hade bestämt mig för att köpa en glass på vägen hem (det var en jättevacker sensommarkväll)...men jag hoppade faktiskt över det och körde istället hem och lagade en omelett till kvällsmat. Det gick över förväntan och på ca 3 månader hade jag minskat ca 8-10 kg i vikt och en massa centimeter runt olika delar av kroppen. Sen efter några månader hände något som gjorde att jag kom ur kurs, jag unnade mig lite för mycket av nånting, jag blev sjuk och jag kände mig stressad, eller hur det nu var. Det brukar i alla fall vara såna saker som rubbar mig...swisch så hade jag på samma tid gått upp alltihop och ett par kilo till... Jag har gjort flera försök att komma tillbaka i rätt bana men jag misslyckas hela tiden. Ja för det är precis så det känns, jag misslyckas! Folk omkring ser mig säkert som en person med dålig karaktär och själv blir jag också jättefrustrerad! Jag vet ju att jag kan, varför lyckas jag ändå inte???
Igår såg jag ett foto på mig själv från min sons kalas och jag blev nästan chockad. Visserligen bar jag kläder som inte gjorde figuren rättvisa kanske, men fy f-n! Jag väger nu mer än jag gjort som mest vid båda mina graviditeter (då gick jag iofs bara upp 2-3 kg men ändå) Det finns säkert de som tycker att "hur svårt kan det va, det är väl bara att sluta stoppa i sig allt som är fel..." JA, så tänker jag också, men det finns någonting som gör att jag inte alltid klarar det. Anna Hallén beskrev det med hormoner och signalsubstanser till hjärnan osv...så ordentligt kan jag inte förklara det, men däremot kan man jämföra det med andra beroende...för det är det jag tror att jag är, jag tror jag är sockerberoende, vilket gör att jag inte kan klara ens lite, utan trillar dit direkt...ungefär som en alkoholist som inte kan ta "bara en öl"... kan det vara så? I så fall beror det ju inte bara på dålig karaktär utan kanske mer ett riktigt sjukligt beteende...
Jag är väldigt ojämn i mitt intag...varannan vecka har jag barnen här, maten planeras ganska ordentligt och vi äter på regelbundna och gemensamma tider. Den andra veckan blir allt annorlunda. Förutom att jag tycker lätt synd om mig själv för att jag är ensam (det är väl en bra anledning att tröstäta lite) så är det ju så tråkigt att äta ensam.... I slutet av månaden äts det som finns hemma och då kan det också bli lite vad som helst. Kanske blir det lite pasta ändå, istället för de där grönsakerna jag borde köpa, eller helt enkelt bara för att det ska gå snabbt och jag inte hinner/orkar tänka efter... Sen blir det ett kalas eller annat trevlig också äts det nåt annat fel...eller så är det den pedagogiska måltiden på jobb som ställer till det, eftersom jag där inte kan välja vad jag äter. Jag menar inte att jag blir tjock av maten på jobb, men det kan t.ex. vara pastan som triggar igång mitt sötsug och min hunger, vilket kanske gör att jag tar en macka eller annat "fel" nån timme senare.
Jag har sagt så många gånger att NU SKA DET BLI SKÄRPNING, NU SKA JAG TA TAG I DETTA... Jag vill säga det igen, för jag vill verkligen...idag har jag legat i soffan och frisknat till (tror nog mest på magkatarr faktiskt) och samtidigt läst en bok av och om Björn Ferry, som också handlar om LCHF. Nu är vi ju inte direkt jämförbara han och jag...men det var lite nya recept som inspirerade i alla fall och jag tänker att jag ska försöka...igen...men just nu har jag fortfarande inte mycket aptit...ska i alla fall försöka planera ordentligt för detta och ni som läser detta och träffar mig regelbundet får gärna peppa mig på ett lagom sätt... Jag vill ju göra detta för att jag ska må bra, inte för att tillfredställa min fåfänga (som är ganska ringa...) eller någon annan, utan för min egen skull. Men det är ingen lätt väg och dessutom inte speciellt kul ensam, men jag tänkte såhär, om jag skriver om det här där jag vet att iaf en del läser, så kanske jag inte känner mig lika ensam med problemet... Håll tummarna!!!
Jag tänker inte sätta upp några mål i minuskilo, jag tänker inte sätta upp någon tidsgräns, jag vill bara att jag ska må bra i MIN kropp och MIN mage. Och INTE behöva köpa några större kläder...
Jag undrar just hur många det är som känner igen sig...???
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar