Augustikväll

Bloggen ligger inte direkt högst på min priolista nu för tiden men just nu kände jag för att sätta ord på lite tankar.
En alldeles underbar sommar börjar gå mot sitt slut, hur gärna vi än vill hålla kvar den så kände jag idag att det nog är dags att städa undan strandväskan som stått i Stand by-läge i ett par månader. Jag har verkligen njutit av sommaren, av ledighet, sol, bad, långa varma ljusa kvällar, umgänge med barnen, familjen, Henrik...

Ändå sitter jag nu här en lördagkväll mitt i augusti och filosoferar helt i min ensamhet...???
Allt på grund av denna förbannade kropp/mage/sjukdom... För om jag hade varit frisk hade jag tillbringat helgen i Simrishamn, tillsammans med Henrik och hans familj, med frisk Österlenluft och havskräftor...

Min kroniskt bråkiga mage har det senaste halvåret varit ovanligt bråkig. Eller egentligen ändå sen december. Men de senaste månaderna har varit värst. Skoven avlöser varandra och just nu är jag igång med den fjärde kuren antibiotika på två månader. Det vet ju alla att det inte heller är så lämpligt...antalet sjukdagar från jobb är på tok för många redan trots att terminen knappt börjat. I nuläget vet jag inte ens om jag kan jobba på måndag, eftersom feber och smärta kommer och går. Däremellan har jag klåda på hela kroppen som förvärras av värme, så utan kläder känns bäst. Kanske inte så lämpligt att jobba då....

Jag har varit hemma flera dagar och är nu så uttråkad och rastlös så jag längtar bara efter att det ska bli kväll så jag kan gå och lägga mig och förhoppningsvis vakna till en bättre dag.

Dagarna har jag använt till att googla, läsa, leta, fråga mm. Jag letar alternativa behandlingar, jag googlar efter sjukdomar som kan stämma in, jag läser på om leverrening och basiska livsmedel.
I många år har jag sagt att jag får lära mig leva med detta, men för att tala klarspråk HELL NO!

Det har gått 11 år sen de utredde sjukdomen PSC och uteslöt den. Men kunskapen om denna sjukdom har, enligt det jag läst, gått framåt och därför tänker jag ta ett snack med läkaren om det igen. När jag läser om den sjukdomen så låter det som en fallbeskrivning av mig. Förutom de tarmsjukdomar som ca 80% dessutom har. Men jag kanske tillhör de andra 20?
Jag bryr mig inte så mycket om att det är en kronisk leversjukdom, om jag bara får en diagnos! Ovissheten jag dras med nu sen flera år är värre. Nu går jag hela tiden och undrar om det ska gå över, om det ska gå att fixa till osv.
Så min plan nu är att ta upp detta med doktorn så fort vi får kontakt.
Att fortsätta med behandling hos osteopaten och lyssna på hans råd ska jag också.

Också ska jag försöka rycka upp mig lite så detta inte trycker ner mig i nåt mörker dessutom. Mörkret ute räcker mer än väl just nu. För min del hade det gärna fått vara sommar ett par månader till, även om de tända ljusen nu har sin tjusning.
Men redan imorgon tror jag dock det ljusnar eftersom Max och Felix kommer hem då, efter två veckor med sin pappa. Oj vad jag längtar!!!!