Min eländiga mage

I snart 13 år har jag stått ut med det här uppseendeväckande ärret på min mage!

Är det konstigt jag är trött på det ibland?

I ca 13 år och 8 månader har jag till och från haft ont (om man inte räknar alla gånger jag hade ont som barn, som ev. hade med samma problem att göra).

Ca 50 stygn krävdes för att lappa ihop mig efter den första operationen den 14 september 1998.

I ca 8 år har jag dagligen medicinerat för att göra gallan så tunn som möjligt.

I nuläget stoppar jag i mig 8 tabletter dagligen + smärtstillande vid behov + omega 3-kapslar.

Åtskilliga tusenlappar har jag förlorat i missad arbetsinkomst p.g.a. sjukdom kopplat till min magen.

Varje år lägger jag 1800 kr på mediciner (tack gode gud för högkostnadsskyddet, annars hade det blivit flera tusen till).

Är det konstigt att jag inte får ihop någon buffert eller pensionsparande?

Jag kan inte ens räkna hur många dagar jag fått stanna hemma från jobb, lämna återbud till planerade saker, fått ställa in saker med barnen, fått gå och lägga mig trots att jag velat va uppe med barnen och ha kul, tacka nej till spontana aktiviteter för att jag inte orkat etc...

Åtskilliga är de nätter då jag sover dåligt p.g.a. smärta, illamående, värk, klåda eller annat som härstammar till magen.

Är det konstigt jag är ledsen ibland?

I ca 4 månader under 2007/2008 gick jag med dräneringsslangar insatta i levern för att dränera bort gallan så att mina stenar skulle kunna sprängas bort och flödet kunna fungera som det ska.

Har tappat räkningen på hur många gånger jag fått åka till kirurgakuten i Lund för att mina smärtor blivit outhärdliga, men det är säkert minst ett 20-tal bara under 2007-2009.

Åtskilliga tårar har fällts p.g.a. smärta, frustration, oro, ilska, ovisshet m.m.

Är det konstigt att jag är orolig ibland?

Är det konstigt att jag är förbannad ibland?

Men jag har också så oerhört mycket att vara tacksam för!

Många är också de nära och kära som oroar sig och tänker mycket på mig, jag vet det och jag känner det. För det är jag evigt tacksam!

Jag har en familj bestående av två underbara söner som jag älskar över allt annat.

Jag har en man som betyder otroligt mycket för mig och som finns där för mig alltid!

Jag har föräldrar som ställer upp i alla lägen och som jag älskar så obeskrivligt mycket!

Jag har syskon som jag vet var de finns när jag behöver dem!

Jag har vänner sen barndomen som känns som syskon, som betyder lika mycket för mig som mina syskon!

Jag har ett jobb jag trivs med och som jag går till med glädje!

Jag har en sjukdom som finns där, men den är inte livshotande, inte så allvarlig att jag behöver vara orolig för att inte överleva, den går att leva med!

Jag har dessutom läkare och sjuksköterskor som gör allt för att hjälpa mig på bästa sätt.

Och jag har så mycket mycket mer....

Är det konstigt att jag är glad också ibland...? =)

Så egentligen vad gnäller jag för? Skärpning, ryck upp dig och kom igen... Hmm...inte alltid lika lätt som det låter, men jag försöker i alla fall!