I går tillbringade jag och barnen hela eftermiddagen och kvällen i Ängelholm tillsammans med mina allra bästa vänner Marika och Nina och deras familjer. Vi har känt varann sedan våra föräldrar byggde hus på tomterna intill varann i Svalöv 1974. Då var jag 2½ år och de 2 år äldre. Sen har vi hängt ihop, i vått och torrt, i medgångar och motgångar, i alla livets skeden och vi finns alltid där för varandra. Med tiden har vänskapen djupnat ännu mer och jag är ganska övertygad om att vår känsla är ömsesidig, att vi är vänner som kan ringa varann mitt i natten om vad som helst och vi hade ställt upp för varandra!
Vi kan ventilera allt när vi ses och vi vill hinna med så mycket att när det är dags att åka hem så känns det som om vi precis börjat. Vi har så mycket gemensamma minnen från de 36 år vi varit vänner, så samtalen blandas med gammalt och nytt. Eftersom vi är utspridda i Trelleborg, Landskrona och Ängelholm blir det av förklarliga skäl alldeles för sällan vi ses, så det finns alltid en del att uppdatera när vi träffas. Vi har delat så mycket tillsammans och firat födelsedagar, jular, bröllop, barnfödslar, barnkalas m.m. Jag kommer aldrig att glömma vilket stöd de båda (med deras familjer såklart) var för mig i samband med skilsmässan och under mina längre sjukdomsperioder. Båda har tillbringat timmar hos mig på sjukhuset, ringt, mailat, skickat kort, erbjudit hjälp och stöd, eller att bara finnas för mig. Det är sånt som är guld värt!!!
Och naturligtvis hoppas (och tror) jag att de känner likadant tillbaka. På något vis känns det som vi är familj, systrar...fast som vi själva valt.
Hoppas det kommer att vara så för evigt!!! Men gud vad jag önskar att vi bodde närmre varandra!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar