onsdag 20 oktober 2010

För mycket tankar...

...är det bra eller dåligt???

För mycket tankar i en stor kropp, som min, är kanske okej...men för mycket tankar i en liten kropp, som en 8-åring, det är kanske inte lika bra...

Har precis tillbringat två timmar på Vårdcentralen med en ledsen son... Inte ledsen hela tiden och inte just där och då (mer än när doktorn frågade om det är jobbigt att flytta mellan mamma & pappa...då böla nästan jag också när jag såg hans darr på läppen och ovilja att svara...)

ONT I MAGEN! Hur diffust är inte det???

Träffade en jättegullig läkare som var hur noggrann som helst, hon ställde massor med frågor och riktade sig till Felix. Bra! Visade att hon tog honom på allvar! Skönt! Tog hjälp av mig när han hade svårt att svara. Kände och klämde på magen och gjorde vad hon kunde. Blodprov togs i armvecket, vilket Felix var stolt för efteråt. Först gången i armen! TRE rör!!! Och ett förband som sköterskan sa var viktigt att visa i skolan efteråt! Gulliga!

En massa pensionärer i väntrummet som också skulle ta prover, så mellan läkarbesök och provtagning fick vi vänta mer än en halvtimme. Hade lust att ropa "Hallå, vi har ett liv med tider att passa...kan vi gå före..." Men la band på mig, ringde jobb och förklarade läget för mina gulliga förstående kollegor och slappnade av med Felix.

Doktorn hittade inga direkta fysiska förklaringar till det magonda. Ska fortsätta med Lactulos länge för att undvika att han blir förstoppad igen. Inte riskera att det stör magen.
Prover togs för att kolla så han tål gluten och hur mjölksocker bryts ned. Samt infektionsprov och ska även lämna "bajsprov" - ÖRK sa Felix när jag förklarade hur...jag lovade att ta hand om det... Det är väl sånt mammor är till för!!! Allt som står i min makt för att hjälpa. För att han ska slippa ha ont, slippa va ledsen när han somnar, vaknar, när som helst... Önskar jag kunde ta hand om det onda, det oroliga som stör honom. Fört över det till mig istället, stått ut med det själv, så han fick må bra.

Läkaren ställde mycket frågor, relevanta sådana. Om hans liv...hans sömn...hans vanor... Vi förstod varann...hon tror inte det är något fysiskt fel, men vi ska fortsätta med mjölkfri mat. Tar minst ett par veckor innan man ser resultat på det. Mycket annat kan sätta sig på magen...oro, ledsamhet, längtan, saknad...allt som är så svårt för en 8-åring att sätta ord på.

Åkte till skolan nästan 3 timmar försent, alla undrade var han varit...jag lovade att strunta i mina studier i eftermiddag och hämta honom direkt efter skolan. Bara vara MAMMA! En sväng till Leksakshuset för belöning efter två timmar på Vårdcentralen känns befogat! Sen handbollsturnering med Max klass. Hinner se en match, det gjorde honom glad!

Har hunnit äta lite av gårdagens rester, mina egengjorda köttbullar och sås. Mums vad gott! Också hinner jag fundera...vad kan jag göra för att göra barnen mindre oroliga, mer trygga och lugna??? Tänk om det funnits ett enkelt svar???

Tänker hur jag själv varit...alltid magstrul...som barn kramper i magen som vid 27 års ålder säkert fick sin förklaring då den medfödda callgångscystan upptäcktes. Men så många läkarbesök som barn utan att det upptäcktes... Från ca 20 års ålder magkatarr ett par gånger om året... Sen ca 12 år tillbaka gallgångsbesvären som alla väl känner till... Däremellan stress, oro, depressioner, utbrändhet...vad är det för gener jag för över till mina barn???

Och det ständiga dåliga samvetet...är det mitt fel??? Är det jag som gör honom orolig, ängslig, sjuk??? Vad har vi utsatt barnen för??? Hade vi mått bra av att flänga mellan två hem varje vecka??? Usch...för mycket tankar i en stor kropp är inte heller bra!

Det jag i alla fall är stolt över är att jag tar hans bekymmer på allvar. Skulle aldrig förlåta mig själv om det visade sig bero på något som man har bagatelliserat....

Nu ska jag vila en halvtimme, efter att ha sovit uselt i natt och varit uppe sen 05.15... Om 45 minuter ska jag hämta min gullunge och sen är alla samlade i eftermiddag!

ÅH vad jag älskar mina barn!!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar