En (ensamstående) mammas bekännelse...

...och funderingar...

Mina barn är de allra bästa, mest underbara, söta, fantastiska, goaste varelser som finns på denna jord! De väcker de allra starkaste känslor som finns, jag älskar dem över allt annat på jorden och jag skulle göra precis vad som helst för dem! Ganska självklara ord eller hur?

Ändå...lika starka känslor som de väcker på detta hållet, lika mycket känslor kan de väcka på andra hållet...oro, ilska, frustration.... Som när jag måste kalla fem gånger innan de stänger tv:n och kommer och äter. Eller när jag ber dem hjälpas åt att duka av bordet, medan jag går och duschar, men redan innan jag stängt dörren till badrummet så hör jag att slagsmålet är i full gång. Eller när de surar för att de har "ingenting" att göra, när jag varit hemsk och satt stopp för tv/dator/playstation...eller när jag är lika hemsk för att jag "tvingar" ut dem en tur på cykel när det är 25 grader och sommarlov! Eller när de faktiskt ger sig på och slår på mig när deras ilska måste ut någonstans... Listan kan göras lång...

Läste idag en artikel i HD som handlade just om ILSKA. Summan var att det är viktigt att vi får ut vår ilska någonstans och att män är bättre på detta än vi kvinnor. Kvinnor blir istället lättare deprimerade och ledsna. Någon som är förvånad??? Artikeln fick mig att fundera...VAR släpper jag ut min ilska??? Och VAD väcker min ilska???
På jobbet? Nä där tror jag att jag är hyfsat kontrollerad, blir sällan riktigt arg där. Och när jag väl blir det så reagerar både barn och kollegor...det har jag förstått...
I min relation? Nja, inte lika mycket nuförtiden som förr...tror jag är ganska kontrollerad där också och just nu har vi kommit så långt att vi kan tala om för varann vad som ibland irriterar den andre...i alla fall litegrann :-)
Bland mina vänner? Nä, där tror jag inte heller att jag blir arg. Har oftast ingen anledning. Tror att jag rensat bort de människor som eventuellt kunnat göra mig ilsken.
Likadant med min familj (d.v.s. föräldrar och syskon) - där har jag heller ingen anledning att bli förbannad.
Så vad återstår?
Hemma i mitt hem tillsammans med mina barn, är nog tyvärr det ställe där jag får mest utlopp för min ilska. DET KÄNNS JU INTE SÅ BRA ATT INSE. Samtidigt är det nog ganska naturligt...det som väcker de starkaste känslorna är såklart de människor som man har allra närmst och de man älskar över allt annat på jorden och skulle göra vad som helst för, dessa små (???) liven är också de som gör mig mest arg. Gör detta mig till en sämre människa, mamma eller person??? Jag tror inte det. Jag tror jag är ganska medveten om mina tillkortakommande, men tyvärr inte alltid medveten om vad jag ska göra åt dem. Att man som förälder tappar tålamodet efter massvis med tjat, konflikter och bråk, är det inte ganska naturligt???

Att syskon bråkar och driver sina föräldrar till vansinne är väl också helt naturligt, det hör jag ofta folk säga. Så är det ju, själv minns jag hur jag kastade en gaffel efter storebrorsan som kunde konsten att provocera mig, eller när jag drämde hans stora dekorerade pepparkakshjärta i huvudet på honom...syskonkärlek kallas det visst... Inget jag vill vara utan! Jag har alltid varit tacksam för att jag har syskon, och att vi har en bra relation! Att mina barn bråkar är lika naturligt och ändå så jädrans frustrerande! I alla dessa konflikt- och tjatsituationer känner jag verkligen av vad ordet ensamstående betyder... Då står jag där ensam, i just den situationen, och ska försöka reda ut något syskonen emellan och de är alltid TVÅ. Eller så är det en situation med ett av barnen som JAG måste reda ut och det andra barnet måste då stå till sidan... Jag är alltid EN(sam). Jag har många människor runt omkring mig som jag känner stöd från, men i just de precisa situationerna är jag EN(sam). OJ vad jag då önskar att vi var TVÅ vuxna som kunde hjälpas åt. Det är en jädrans skillnad...när man är TVÅ kan man ta ett snack med vars ett barn. När man är TVÅ kan man ibland få nog och säga till den andre att "Nu orkar jag inte, nu får du ta över". Som EN(sam) ska man både hinna och orka ta konflikterna, fixa det praktiska och EN(sam) ha koll på allt som behöver fixas i ett hem. Och inte minst vara lyhörd för när barnen behöver en extra stund, när de behöver ett lyssnande öra, en tröstande famn och ett uppmuntrande ord. Det gäller såklart även i "HELA" familjer, men då kan man förhoppningsvis fördela det mellan två vuxna (precis som städ, tvätt, matlagning....) När jag har sådana tankar önskar jag hjärtligt att det fanns TVÅ vuxna här hemma.

Det är som Askungen säger om "en bal på slottet"...det kan vara urtrist, tråkigt......och alldeles, alldeles underbart!!! Oavsett hur barnen bråkar, tråkar, surar och slås, så är de alltid

MINA UNDERBARA ÄLSKADE BARN!!!

Det som är jobbigt glöms snabbt bort när en snart 8-åring kommer med en liten handskriven lapp med "fårlåt" på...eller när en pubertal nästantonåring i förbifarten slänger armarna om halsen på sin "pinsamma" mamma, trots att jag nästan inte får krama honom godnatt längre på kvällarna. Eller när de skrattar åt mina skämt (jo då det händer någon enstaka gång) och säger "du e rolig mamma"... Eller när de behöver vara nära för att det åskar eller de har drömt något otäckt...eller när deras mamma hjälper till att sätta upp fotbollsplanscher på väggarna där de inte når...eller när det bubblar ur dem när de har något att rapportera från någon "superviktig" fotbollsmatch och de faktiskt märker att deras mamma lyssnar!

Att vara MAMMA är det bästa som har hänt mig och jag älskar mina barn över allt annat på jorden!!! Men vem har sagt att det ska vara lätt att vara förälder??? Men det är i alla fall lätt som en plätt att ÄLSKA MINA BARN!!!