Kunde varit bättre...men...

...har bestämt mig för att inte va så negativ i mina blogginlägg...
Jag hade en toppenstart på veckan eftersom jag trivs kanonbra på mitt jobb och går dit med glädje varje dag. Tyvärr började ryggen värka redan lite på måndagen men jag trodde det var pga de obekväma bänkarna i Svalövs idrottshall... Har varit där förr, typ...
På tisdagseftermiddagen fick jag dock helt andra tankar...fick rätt så rejält och plötsligt ont i magen och jag kände direkt igen det...har varit med om det förr, typ...

Soffan var bästa vännen när jag kom hem och där däckade jag i tre timmar! För barnens skull var det skönt att de var hos pappa... Insåg att det var gallspöket och det var bara att ställa in sig på någon eller några dagars vila. Förstår inte varför jag alltid tror att "det går nog snabbt över"...jag borde lärt mig vid detta laget att det tar några dagar - minst! Blir lite lurad på morgonen när jag vaknar och det känns hyfsat, men det är när jag är uppe och rör mig och sitter för länge som det blir värre. Som sagt, soffan & sängen är mina bästa vänner...

Folk i min omgivning blir både oroliga och bekymrade, kommer med stackars-dig-hälsningar osv...men själv blir jag mest arg! Arg på min kropp som inte vill va snäll mot mig, men samtidigt tacksam för att det inte är något allvarligare...det kunde ju varit såååå mycket värre. Men ibland måste jag erkänna att det är en klen tröst, ibland känner jag mig ganska liten och ynklig och tycker ganska synd om mig själv, jag erkänner... (Och förlåt mamma & pappa för att jag inte sa nåt innan ni åkte...ville inte oroa er...)

Men samtidigt vet jag att det går över, önskar bara att det kunde stannat borta sen. Det är ju bara två veckor sen sist och det är alldeles för tätt...men drar mig så för att åka till Lund. Smärtan finns där konstant just nu men känns hanterbar. Men ändå inte, eftersom den gör att jag inte kan leva ett normalt liv, jag kan inte jobba, inte träna, inte ut och gå...

Aaaahhhhrrrggghhhhh!!!! Sååå arg blir jag!!!! Jag vill bara vara normal! (Nu finns det säkert de som tänker; "HA, normal? Hon?" Men ja, ni fattar vad jag menar...)