Fredagstankar för mig själv...

Idag har varit en riktigt bra dag tycker jag. Fint väder, mått bra, bra jobbdag, snabbvisit av Felix med en massa kramar och sen en alldeles tyst fredagkväll. Har inte satt på varken tv eller musik, det enda som hörts här hemma är när jag pratade med Henrik i telefon en stund. Jag njuter av tystnaden efter en fullrullevecka, men ännu hellre hade jag såklart haft sällskap av barnen här hemma. Men i brist på det får man se det positivt och göra det bästa av situationen...och det där med att känna sig ensam fick jag lite perspektiv till idag...

När jag parkerade cykeln utanför huset mötte jag en gammal farbror som bor på bottenvåningen. Han stod ute och krattade i rabatten, trots att det egentligen inte är hans jobb..."Jag måste ju ha fint för prästen kommer på söndag" sa han och jag förstod att det var något han ville säga...jag dröjde kvar och pratade lite och han berättade då att hans fru hade gått bort förra fredagen och att han nu var ensam efter 67 år tillsammans med henne. Usch, det kändes så sorgligt. Där stod han och rensade ogräs trots att han egentligen inte behövde eller orkade, men för att det skulle va fint när prästen kommer...och han berättade att det var tomt. Trots fyra söner och tolv barnbarn, så gick det inte att jämföra. Jag svarade med att jag kan tänka mig att det är tomt och jobbigt men att jag naturligtvis inte kan förstå honom fullt ut...
Åh jag tyckte så synd om den gamla mannen. Jag erbjöd mig t.o.m. att hjälpa honom att sopa ihop och plocka upp ogräset men han sa att han klarade sig, "men tack ändå"... Tänk vilket långt liv han levt tillsammans med sin fru och så plötsligt är han ensam...nu funderade han på att flytta närmre sina barn och barnbarn för att lägenheten är för stor för bara honom...

När jag gick upp för trappan upp till min tomma lägenhet, så var jag så glad att jag stannat och pratat lite med honom, jag hoppas det gladde honom också. Jag insåg också, än en gång, att livet är så mycket mer än det man klagar, gnäller och ojar sig över i vardagen. 67 år tillsammans och plötsligt är han ensam. Fy fan!

Så jag har istället för att tycka synd om mig, njutit av ensamheten här ikväll. Jag lagade god middag trots att jag var själv, jag satt länge vid bordet och åt, läste en tidning och bara var. Har jobbat vid datorn lite och pratat med Henrik som kommer imorgon. Det blir fullt upp med roliga saker i helgen, imorgon blir det både nytta och nöje. Och jag mår bra! Och jag är lycklig! Och jag är INTE ensam, jag är bara själv hemma!

"Den är aldrig ensam som är i goda tankars sällskap" (Sir Philip Sidney 1554-1586)