tisdag 26 oktober 2010

Att lyssna på kroppens signaler...

...det har jag lärt mig och det är jag tacksam för! De senaste 5-6 årens obalans i min kropp har i alla fall gjort mig uppmärksam på när något är galet... Nu är det mesta i ordning, men kroppen reagerar ändå...

Har nämligen avslutat min medicinering med antidepressiv medicin sen en vecka tillbaka. För ca 5 år sen fick jag sådan medicin utskriven för första gången. Tack o lov hjälpte den mig direkt! Efter ca ett år hade jag trappat ner dosen och slutade helt. Det gick inte alls... Vad just den dåvarande läkaren OCH jag tänkte på då vet jag inte...avsluta medicinen och trappa upp jobbet samtidigt, det va inte så klokt. Påbörjade därför medicinen igen efter kort tid och har sedan dess haft den konstant, men bytte preparat för nåt år sen. Det är svårt att förklara hur jag känner att medicinen hjälper, men jag känner mig mycket jämnare i humöret t.ex...

I våras tyckte jag att allt var frid och fröjd, livet kändes lättare att leva, jag var glad, nöjd och mådde okej, så jag diskuterade med läkaren och vi bestämde att jag skulle halvera dosen. Det gick mycket bra under maj-augusti. Ny kontakt då där vi bestämde att jag skulle sänka till en fjärdedels dos i två månader. Redan första månaden kände jag av PMS-besvär mycket mer än de senaste åren...tillfällighet eller beroende på minskad medicin visste jag inte, men jag avvaktade och tyckte att det blev bättre andra månaden. Dock lite lite mer gråtmild emellanåt, men det var inte så farligt.

Så förra tisdagen var det dags att ta sista tabletten...kändes okej, som ett stort steg i tillvaron. En lång tids medicinering var till ända...trodde jag...
Efter 2-3 dagar började jag känna mig yr. Kopplade inte ihop det med medicinen dock... I helgen tyckte jag att saker förändrades...ännu mer "bölig", åt väldigt löjliga saker, typ ett tv-program eller känslosam musik eller liknande... Då började varningsklockan ringa... Såhär brukar det inte kännas när det är bra! Har dessutom sovit dåligt under den senaste veckan, vilket gör att jag varit dödstrött på dagarna och sovit middag på konstiga tider...

I går var yrseln än värre och likaså en förlamande trötthet...somnade i soffan för andra dagen på rad... Bestämde mig redan i helgen för att ta tag i min träning och min kost. Jag vet ju att det gör mig piggare när jag väl kommit igång. Så i söndags var jag på gymet, i morse likaså. Ringde ändå min doktor och fick en tid i eftermiddag för att diskutera medicineringen. I förmiddags hann jag även med en behandling hos massör/osteopaten och vi diskuterade samma saker. Han gav massor med tips på egenbehandling som kan ha samma effekt som just den typen av medicin jag har. Allt som ökar serotonin-nivån i kroppen är bra, t.ex. massage och annan "må-bra"-behandling. Dagsljus och promenader, träning, bra mat osv... Men vågar inte chansa bara på detta...

Nyss hemkommen från doktorn och det känns så bra! Återgår med omedelbar verkan till den fjärdedelsdosen som jag haft i två månader. Hjälper inte det på två veckor ska jag dubbla den. Visserligen finns det i medicinens beskrivning att man kan få dessa symptom när man avslutar behandlingen, men det är för mycket för att stå ut med det. Doktorn förklarade att det kan vara svårt att avsluta när man haft medicinen så länge som jag har haft. Då är det bättre att ha en låg underhållsdos så att jag känner att jag mår bra. Vill inte riskera att trilla ner i hålet igen.

Så nu känner jag mig trygg och glad över att ha blivit förstådd och att vi var överens. Dagens dos är redan svald och jag hoppas på snabb effekt. Brukar märka skillnad även på andra hållet inom en veckan. Under tiden ska jag fortsätta göra sånt jag mår bra av...försöka träna ett par gånger i veckan, sjunga i kören, målarkurs till helgen, äta bra, osv... Får passa på denna vecka när jag är själv...så hoppas jag att jag är "som vanligt" om en vecka igen när barnen är tillbaka.

Det är tur det finns hjälp att få när man behöver det!!! OCH att jag har vett att be om det!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar