Sommarlovets första dag!

Visst var det underbart att vakna i morse till SOLSKEN!!! Allt som det är bristvara på uppskattar man ju lite mer än annat! Är det en dålig sommar vädermässigt så kan 16 grader och sol kännas underbart! Liksom det känns underbart med sällskap om man varit ensam länge...eller underbart att få lön när det varit mycket månad kvar i slutet av pengarna...och visst kan det också, helt ärligt, vara skönt med en regnig innesittardag i juli, om det varit flera veckors högsommarvärme...

Ja ja nu ska jag inte överdriva...vädret tjatas det ju tillräckligt om och det enda som är säkert är att vi aldrig någonsin kan påverka det - vi kan bara påverka vårt förhållningssätt till det.... Och precis som jag sa i vintras när det klagades högljutt över den bitande kylan, så känner jag även nu att jag inte tänker lägga en massa negativ energi på det som inte går att påverka. Det gäller att vakna på morgonen och ta dagen som den kommer. Sen ska väl även jag erkänna att jag gärna kollar smhi eller andra experter när det gäller helgen som kommer t.ex. då det är mycket utomhusaktiviteter på gång.

Just det där med att lägga energin på rätt saker känns viktigt för mig. Idag var jag t.ex. jätteglad att jag inte hade ont i magen på hela dagen, jag var tillbaka på jobb som vanligt (lite hungrigare än vanligt dock eftersom jag inte fick äta innan röntgen) och just att kunna gå till jobb och inte ha ont uppskattar och värdesätter jag otroligt mycket, efter en sån här period med mycket smärta.

Magnetröngen idag gick bra, men svaret får jag av mina läkare senare. Hoppas det inte dröjer för länge, och att de kan ge mig ett tillfredsställande svar...men vad det betyder vet jag inte riktigt än... Alltid lika kluvet...jag vill såklart att läkarna ska säga att de inte hittar något som måste opereras, men samtidigt vill jag ju ha en förklaring till mina ihållande besvär...och gärna någon åtgärd för att slippa det framöver...men som läkarna har förklarat innan så är det inte säkert att det finns något att göra...detta är en del av mitt liv, något jag fått lära mig att leva med. Till viss del har jag accepterat det, men jag kan INTE acceptera det när det gör att jag inte kan leva ett normalt liv, d.v.s. sköta mitt jobb, försörja mig ordentligt, må bra och vara glad. Egentligen är jag inte en person som är nere och butter, det är smärtan och sjukdomen som gör mig sån. Jag försöker verkligen att va glad och positiv, men det är inte alltid lätt. Därför väljer jag ibland att säga att "Nu pratar vi om nåt annat..."...också kan man glömma det tråkiga för en stund. Dessutom påminner jag mig då och då om att det finns många sjukdomar som är mycket mycket värre och många människor som har det betydligt värre än mig...men det är inte alltid det hjälper.

Oavsett, sjuk eller frisk! Jag är superlycklig över mitt liv för övrigt!!! Jag har precis kollat lite tv-program om Prinsessbröllopet och även jag inser att jag funnit MANNEN I MITT LIV! Det behöver inte vara en Prinsessa för att fatta det :-)