Det fanns en tid då jag var inne på bloggen dagligen, ibland flera gånger på en dag. Det var längesen. Ibland saknar jag skrivandet. Alltid, så länge jag kan minnas, har jag älskat att skriva. Jag skrev dagbok, små berättelser, uppsatser i skolan, brev, ja t.o.m. en och annan insändare har det blivit och en av dessa publicerades istället som en debattartikel som jag fick betalt för! Nånstans har alltid längtan efter att skriva mer funnits...kanske en artikel, en krönika, eller en bok...men för mig är det mest en dröm...
Att skrivandet varit mest för min egen skull har jag varit ärlig med från början. Jag tillhör inte bloggarna som skriver för att påverka andra, för att tjäna pengar, eller för att göra reklam. Snarare tvärtom, det blir min terapi. Om någon sen vill/orkar/bryr sig om att läsa det så är det valfritt. Ibland är det kul att få respons, någon som gillar det jag skrivit eller som kommenterar på något annat vis.
Ikväll hittade jag en kommentar från januari och då skäms jag för att jag inte har så bra koll på bloggen...Det roliga var att det var en kommentar från en utomstående, alltså någon som hittat bloggen och hade en synpunkt. Så trots att det var flera månader sedan så tog jag mig tid att svara. Och be om ursäkt. Det känns bra.
När jag startade bloggen så bodde jag ensam med mina pojkar varannan vecka (vilket jag fortfarande gör) och kanske behövdes bloggen som en ställföreträdande sambo. Någon att ventilera med, om hur dagen varit, vad som tyngde mig, eller bara något som hänt. Ibland saknar jag det på kvällen, men i takt med att barnen blir äldre så har jag det snacket med dem istället. Såklart inte om allt, men det är inte heller allt som skrivs om på bloggen.
Jag har läst en väldigt intressant bok som heter Introvert, av Linus Jonkmann. Den borde alla läsa, framför allt alla vi som jobbar nära andra människor, men framför allt chefer. Kanske även i en parrelation kan den vara lämplig. I den får vi hjälp att förstår skillnaden mellan introverta och extroverta personligheter. Men till min stora glädje och lättnad finns även personligheten ambivert beskriven, och redan innan jag gjort testen längst bak i boken, så hade jag själv klassificerat mig till den kategorin.
Alla ni som känner mig väl och känt mig länge, t.ex. familj, nära vänner...har säkert sett mig som extrovert, men själv tycker jag min introverta sida växt de senaste åren. Därför var benämningen ambivert som gjord för mig. Jag kan t.ex utan problem stå inför 100 personer och prata om något jobbrelaterat, eller något annat som jag känner mig trygg och väl förtrogen med. Nästa dag kan jag komma i ett socialt sammanhang med kanske 10 personer och känna mig fruktansvärt obekväm och ensam. Det har varit svårt att förstå innan. Men efter den här boken blev det mycket enklare.
Har nu hört flera som läst den och alla verkar ha fått samma aha-upplevelse, oavsett vilken kategori man tillhör.
